Bröstpiercing

En närbild på en tjej som piercar sig i brösten. En ansiktsbild. Hon är rädd, gråter, skrattar och gråter lite till. Och skrattar med skräckblandad förtjusning, som under en hejdundrande berg-och-dalbana. Som om man förlorar något för en kort stund. En kort stund av tvivel. Sen tar hon andra bröstet också. Se den här.

Fick en present idag

Jag fick en present av min coach när vi skildes idag. Hon sa så - en present. Hon ritade något på blädderblocket som hon tyckte var viktigt.

Silver

>

För någon timme sedan avslöjades resultatet av Bocuse d'Or 2009. Guld till Norge, silver till Sverige och brons till Frankrike.

Jag kan släppa tummarna nu. Grattis Jonas Lundgren. Grattis Sverige.

Bocuse d’Or - skrytblogg

I precis denna stund, måndag 26 januari kl 19:00, tar Paul Bocuse emot kandidat Jonas Lundgren, headcoach Henrik Norström och president Mathias Dahlgren och välkomnar dem till Bocuse d’Or 2009. I morgon och en dag framåt står de bästa kockarna från tjugofyra länder redo att drabba samman för att mäta sina talanger i den mest krävande kulinariska konkurrensen i världen. Det är dags för kock-VM - Bocuse d’Or.

Jonas Lundgren är Sveriges hopp. Han försvarar tidigare svenska prestationer. Mathias Dahlgren vann 1997, Melker Andersson tog andraplatsen 1995 liksom Henrik Norström 2001.

Jonas Lundgren bloggar om sig själv och förberedelserna inför tävlingen på Bocuse Jonas.

Nu tenderar den här bloggen att stundtals bli en skrytblogg. Så även denna gång. För i samma ögonblick som jag håller tummarna för ännu en guldmedalj, en svensk stjärnkock och förhoppningsvis en stjärnkrog som snart slår upp dörrarna i Stockholm (utopi) så tänker jag också på att jag har varit där – på l'Auberge du Pont de Collonges, i Lyon, med tre stjärnor i Le guide rouge de Michelin. Där har jag varit och där har jag skakat hand med självaste Paul Bocuse. Precis som Jonas Lundgren gör i denna stund. Men där tar naturligtvis liknelserna slut.

Jag står på Paul Bocuse’s vänstra sida. På höger sida står en fransman, en tidigare arbetskamrat.

Jag önskar Jonas Lundgren all framgång och håller tummarna hårt under två dagar.

Framgång

Det handlar bara om rätt inställning. Det räcker - ett tag.

Jag kan se detta klipp hur många gånger som helst. Det blir bara roligare och roligare. Bäst av allt är apan med cigarr som bokstavligen bränner stålar, och som blir stel och tittar med tom blick. En kort stund innnan de vänder diagrammet igen. Party. Obetalbart.

Sorg

Har fått ett väldigt tråkigt besked idag. Det är svårt för de nära. Det är svårt för min familj.

Tre bloggar jag skulle vilja läsa

Fredrik Lindström
Klar potential att bli den smartaste, lärorikaste och mest välskrivna bloggen av dem alla. Att det ännu inte hänt beror väl mest på att det inte är lukrativt nog, kan jag tänka mig. En blogg jag verkligen skulle vilja läsa. Se klipp från Stockholmsjävlar på YouTube.

Timo Räisänen
En underdog. En riktigt smart kille. En kille med hjärta. En kille med ambitioner. Han har allt. Han har bloggat tidigare men han skulle kunna vara en av de allra bästa. Den bloggen skulle jag följa.

Anna Mannheimer och Peter Apelgren
Sveriges mest perfekta par. Två extremt roliga personer som är gifta med varandra. Här skulle jag vilja läsa om deras vardagsliv. Jag är extremt intresserad av hur morgonkonversationen går till hos Anna och Peter. Jag tror inte att det skulle kunna bli bättre än så. Jag har tidigare liknat dem med Jimmy Kimmel och Sarah Silverman. För mig skulle det fungera.

Vilka bloggar skulle ni vilja läsa? Och som följd av detta måste det också komma ett inlägg om bloggare som man absolut inte skulle vilja läsa. Vilka bloggar hoppas ni aldrig kommer till?

Konferens

Bild tagen från www.fagelbrohus.se

Det här är ett schemalagt inlägg. Just i denna stund är jag med största sannolikhet på väg mot bastu med öl och korv. Senare en som vanligt utsökt middag i restaurangen med goda viner till. Han är vinintresserad, min gode chef. Kanske är jag på ett strålande humör.

Vi har konfererat några gånger på Fågelbrohus och vid ett par tillfällen också hunnit med en runda golf. Alltid lika trevlig. En av de trevligaste gester som jag kan komma på som har med Fågelbrohus att göra (även om det är långsökt) var från min svägerska.

Hon jobbade då på Grand Hotel och de hade kick-off, konferens eller bara någon slags mutövning för sina kunder. Jag vet inte riktigt och det är oväsentligt för denna historia. Det viktiga var att hon fick ett "golf-kit" med handduk, bollar och markör från Grand Hotel. Hon spelar inte golf själv och det är det som är det fina i kråksången. Hon gav hela kittet till mig. Förstår ni. Till mig.

Jag hade dessa åtråvärda attiraljer i över ett år tills bollarna var bortslagna och handduken snodd då vi var på Percy Nilsson dåvarande golfbana i spanska Los Naranjos. Kanske att den inte blev snodd utan att jag tappat den där. Det är naturligtvis också en möjlighet.

Jag tycker att det känns bättre att tro att den blev snodd. Att de nu finns någon annan lycklig, om en ohederlig, golfare som stolt spatserar med en Grand Hotel handduk på sin bag.

Vilket namn väljer ni?

Ett tydligt exempel på att man inte alltid kan få göra som man vill. Ett exempel på ett mycket dåligt omdöme. Ett fruktansvärt exempel på hur människor kan resonera.

Aftonbladets artikel visar att en så liten handling som vad man väljer för namn på sitt barn faktiskt kan göra en direkt olämplig som förälder. För avsaknaden av konsekvensförmåga. Det här är inte roligt. Inte roligt alls. De är inte barnsliga. De är idioter.

Bilden är tagen från www.intetnytt.se

Mamma-pappa-barn

De två minsta leker tillsammans. De har några gossedjur, en my little ponyhäst, några pokemonfigurer och en legokrokodil. Jag tror att de leker någon skruvad variant av mamma-pappa-barn.

Den minsta håller i my little ponyhästen och säger - Pappa.
Jag svarar förstås – Ja, vad är det?
Den minsta säger argt – Vi leker bara.

En stund senare kommer det igen – Pappa.
Jag svarar – Ja, vad är det?
Ännu argare svarar hon – Vi leker bara!

Så håller det på ett tag. Tills nu då hon för sista gången, i leken riktat till ett av de stora gossedjuren, sa – Pappa! Jag svarade förstås – Ja, vad är det?

Nu leker de i sitt rum istället.

Du säger väl inte upp dig nu?

Du säger väl inte upp dig nu?

Vilken vecka!

Äntligen fredag. Känns som om jag prövats från alla håll och kanter den här veckan. Jag har risats och rosats. Jag har blivit hyllad av mina franska vänner. Jag skriver vänner men det är med stort eftertryck och med hög ironi – mina franska vänner är precis allt utom just vänner, de är mina plågoandar. Men just denna vecka började med ett erkännande. Fan, jag har skaffat mig ett högt förtroendekapital. Jag har också blivit närmast idiotförklarad av mina österrikiska vänner. Samma sak med österrikarna som med fransmännen för övrigt. ”Bad management” och ”out of control” var ofta använda uttryck under veckan. Jag blir så trött och vill bara stänga av men det går liksom inte. De styr en alldeles för stor del av min vardag. Glädjande ska jag på grund av det få ta två dagar med de kära österrikarna nästa vecka så vi riktigt kan rå om varandra och prata detaljer, detaljer och åter detaljer. Precis vad jag vill lägga tiden på just nu. Jag har sagt upp en av mina anställda och förklarat varför det inte fungerat. Inte heller det så roligt men tyvärr nödvändigt. Folk har varit sjuka på avdelningen. Folk har varit sjuka hemma. Fredagskvällen var jag med sonen på vårdcentralen och fick penicillin. Måndagskvällen var jag med frugan på vårdcentralen och fick penicillin. Igår var frugan med yngsta dottern på vårdcentralen och fick penicillin. Nu har äldsta dottern flyttat hem till en kompis för att inte behöva få penicillin. Jag är fortfarande hemma. Jag är trött och lite irriterad. Det är därför jag skriver hela det här inlägget utan radbrytningar. Det tycker jag att jag kan vara värd.

Bloggtips

Jag har lärt mig att schemalägga inlägg och ska som första schemaläggning ge er ett bloggtips.

En bloggare med träffsäker känsla. En roligt ide, en utmaning och ett väl utfört uppdrag. Men jag avslöjar det inte nu. Istället ger jag ett utdrag från bloggen;

Jag insåg att risken med att ta detta steg i princip var mindre än att stanna kvar. Skulle jag stanna kvar skulle jag bli sämre på vad jag gjorde, få mindre ansvar, göra sämre ifrån mig och få en sämre självbild. Skulle jag åka var den enda riktigt stora risken att jag skulle få vara arbetslös ett tag när jag kom hem.

Jag schemalägger bloggtipset till lördag natt kl 04:00. Då får ni adressen till bloggen. Då kan ni läsa om hur man vågar släppa allt. Satsa på en egen idé på andra sidan jordklotet hela vägen hem igen, tillbaka till vardagen.

För att visa vilken skarpsynt bloggare detta är så ger jag ett smakprov av hans senare inlägg;

Jag väntar fortfarande på en sushirestaurang som vågar gå utanför gängse språkbruk och kalla en 8-bitars och en 16-bitars vad de var tänkt att kallas från första början.

Nintendo respektive SuperNintendo!

Inte sant !

Prison Break läggs ned efter säsong fyra. Det betyder maj 2009 för oss svenska tittare. Det är ju bara några månader dit. Och sen är det slut. För alltid.

Nyheten går att läsa på kanal5.se och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Varför lägger 5:an ut detta. Prison Break går ju på TV3. Är det desinformation? Är det någon som sitter och skrattar, kanske hummar nöjsamt för sig själv just nu? Är Alexander Dunerfors en elak liten praktikant som missbrukat sin befogenhet för att skoja till det lite? Jag hoppas det.

Om det nu är så det kommer att bli. Gör det snyggt. Avsluta bara. Kom på nya idéer. Jag vill inte höra talas om någon spinoff. Vill inte ens höra det nämnas i samma mening som Prison Break eller Wentworth Miller. En kvinnlig spinnoff – Nej tack!

Vad tycker ni?

Rock science

Jag har en kollega. En av de smartare personer jag känner. Han har ett uttryck han ofta använder då någon komplicerar en uppgift. Att man inte behöver flyga till månen. Att man inte ska göra det svårare än vad det är. Han säger: ”Det här är ingen rock science”. Rock science.

Rock science. Det är ju jätteroligt. Stenåldersteknik.

The dramatic triangle

I ledarskapsteorin finns det en konflikthanteringsmodell som kallas ”the dramatic triangle”, som jag delvis skrivit om tidigare.

Enkelt beskrivet kan man säga att i varje konflikt finns det tre roller, en hjälpare, ett offer och en attackerare (fritt översatt). I konfliktsituationen tar parterna någon av dessa roller och teorin bygger på att offret (martyren) inte vill bli hjälpt utan söker ett erkännande om särbehandling.

Om offret initierar konflikten tar motparten ofta rollen som hjälpare, lyssnar, uppmuntrar och kommer med förslag till lösning. Detta fungerar om offret vill ha hjälp. Konflikten blir löst. Men alltför vanligt är det att offret (martyren) inte, medvetet eller undermedvetet, vill ha hjälp. Konflikten utvecklas då till att hjälparen istället blir attackeraren, ställer krav, blir hård och konflikten blir låst. Detta är en situation som man vill undvika. I detta läge driver man endast konflikten djupare.

Jag ger en exempeldialog;

Anställd (offer): Jag har så mycket att göra. Ingen hjälper till och jag får göra allt själv. Så här kan det inte fortsätta.

Chef (hjälpare): Bra att du kom till mig. Hur kan vi hjälpa dig att få avlastning. Vad är det som är mest akut.

Anställd (offer): Allting är akut. Det är hur mycket som helst. Det finns ingen som kan hjälpa mig.

Chef (hjälpare): Du kom till mig för hjälp. Jag behöver veta vilka uppgifter som du har problem med att hinna med.

Anställd (offer): Det är allting. Jag får väl sitta kvar på kvällarna för att det ska fungera. Jag har inte tid att redogöra för vad jag hinner och inte hinner. Det är väl inte mitt jobb. Dessutom tar allting då ännu längre tid.

Redan här framgår det tydligt att offret inte vill ha hjälp. Han/hon vill ha ett erkännade, en särbehandling, vill få uppmärksamhet. Kan man läsa det så kan konflikten upplösas. Gör man det inte är risken stor att man som hjälpare övergår till attackerare.

Chef (hjälpare): Om Kalle tar hand om uppgift X så kan du koncentrera dig på att slutföra Y.

Anställd (offer): Ja, men jag behöver också lägga tid på uppgift X för annars har jag inte kontroll på uppgift Y.

Chef (hjälpare): Då låter jag Kalle informera dig om status för uppgift X.

Anställd (offer): Ja, men det kan bli svårt för Kalle att ta i detta nu. Jag har redan kommit så långt. Och Kalle har ju annat att göra än att ge mig statusrapporter. Kalle kan inte detta lika bra som jag.

Så kan det sedan fortgå. Varje lösning, eller hjälp, blir återlämnad med ett Ja, men… Situationen blir låst och hjälparen övergår till att bli attackerare.

Chef (attackerare): Nu bestämmer jag att Kalle tar över uppgift X. Du ansvarar för uppgift Y och ger mig en daglig uppdatering. Klarar du inte det så får Kalle ta över det också. Jag vill inte ha fler ursäkter utan nu gör du det du ska.

Resultatet blir en uppretad chef, en förödmjukad anställd, ett brustet förtroende, ett tappat initiativ. Nu är dialogen kraftigt förenklad men med kunskap om ”the dramatic triangle” kan man styra situationen och undvika att hamna i låsta situationer där konflikten är ett faktum.

Jimmy Kimmel och Sarah Silverman

För er som såg Pamela Anderson´s Roast såg också Jimmy Kimmel och Sarah Silverman. De var då ett par. Ett par med fantastik humor. Ett annat par som också verkar ha oförskämt kul ihop är Anna Mannheimer och Peter Apelgren, det vill jag i alla fall tro.

Tillbaka till Jimmy och Sarah. Jimmy har en rutin att driva med Matt Damon. Återkommande och vasst. Sarah var gäst i Jimmy Kimmel Live och under direktsändning visades klippet I'm Fucking Matt Damon.



Några program senare tar han det vidare på ett underbart sätt.



Det är stort. Det är humor. Det här tycker jag är kul. Jimmy Kimmel och Sarah Silverman fick till det. Anna Mannheimer och Peter Apelgren skulle nog också kunna få till något liknade. Det skulle faktiskt kunna bli väldigt roligt.

Absolut förbjudet

I kväll kl 21:00 visar Kanal 5 första delen i dokumentären Trollkarlens hemligheter. Här ska hemligheterna bakom illusionerna avslöjas. Här ska trollkarlarnas tricks förklaras. Här ska man ta något kul, spännande och ibland t o m häpnadsväckande och göra det förklarbart, förenklat och med största sannolikhet riktigt, riktigt tråkigt.

Det är som att säga att det inte är tomten som kommer med julklapparna. Att tandfén inte förvandlar tappade tänder till 10-kronor. Hur kul och spännande blir det?

Jag vill inte veta hur man sågar en kvinna i två delar? Hur man får en person att sväva fritt två meter över marken? Jag vill fortsätta kunna bli underhållen, att kunna bli överraskad. Jag vill inte veta.

Nu vet ni vad jag inte gör på söndag mellan nio och tio. Vad gör ni?

Bloggveckan – en resumé

Enligt Technoratis senaste undersökning State of the Blogsphere 2008 finns det 133 miljoner indexerade bloggar varav 1,5 miljoner bloggar som uppdaterats den senaste veckan. I FRA debatten så utgjorde bloggarna en större opinionsbildning än något annat media. Det är enormt.

Jag ville göra ett experiment. Jag ville se om man överhuvudtaget kunde nå ut, om någon skulle hitta och läsa just min blogg bland alla andra bloggar. Jag skrev om saker som andra hade skrivit om, om saker som var aktuella just nu. Jag kommenterade i andra bloggares bloggar. Jag skrev om Pamela Anderson. Jag fick några besökare.

Jag hade bestämt mig för att blogga i en vecka. En vecka innan jag fyllde 40. Under den veckan skulle jag blogga så mycket jag kunde. Så mycket jag kunde komma på. En del inlägg kändes helt briljanta då de fortfarande var på idéstadiet, då de fortfarande bara fanns i mitt huvud. Mix-max var ett sådant. När det sedan skulle sättas på pränt så var det inte lika roligt längre. Vad som däremot var lite kul var att jag fick ett google-sök på ”regler mix max”. Undrar om de var nöjda med resultatet.

Min fru är, eller ska i alla fall bli, närmast en expert på området information. Hon läser biblioteks- och informationskunskap. Hon kan allt om ”bruset” på Internet. Jag brusade också. Det gav resultat. Mest lästa inlägget är Behöver er hjälp med det här. Mest sökta ordet är Stay-ups. Jag vet; jag ÄR pinsam MEN effektiv.

Mest svårtolkade sökningen under veckan var från Östra Azerbaijan. Hoppas att han hittade vad han kom för.
Har jag då lärt mig någonting? Jag har lärt mig att vem som helst kan blogga. Verktygen är lättillgängliga och enkla att förstå. Sökmotorerna är effektiva. Bloggen indexerades redan första dagen. Sökmotorerna är ännu inte tillräckligt bra på att skilja på relaterade och mindre relaterade sidor utifrån ett sökord (Google är ändå på god väg). Jag har lärt mig att det är roligt att blogga. Man kommer på sig själv i sin vardag med att tänka; det där skulle jag kunna blogga om.

Jag har också lärt mig att det är fler som läser än som kommenterar. Att lämna en kommentar kan kännas svårt. Man är inte längre anonym. Man vill inte bli sedd. Eller helt enkelt att man inte vet vad man ska skriva. Jag uppmanar därför läsare av den här bloggen att skriva något, vad som helst – det är roligt att få kommentarer.

Bara en timme kvar

Sista dagen. Vet inte varför jag gör en grej av det här. Men det är en tydlig gräns som passeras. Det går inte att bortse ifrån. Det är en milstolpe, men inte nödvändigtvis en positiv. Inte heller tvärtom om man inte vill. En milstolpe kräver en statusrapport (puh!).

Man ska ha uppnått sina mål. Man ska ha gjort det man vill ha gjort. Man ska vara nöjd. Man ska vara etablerad.

Jag tittar tillbaka på innan 20:
Svårt att tala om mål här. Jag var, som alla andra, ungdomligt naiv. Skulle resa jorden runt. Bli rockstjärna. Ekonomiskt oberoende. Verkligheten blev några tågluffningar i Europa. Krossade rockstjärnedrömmar och en ekonomi som inte tillät några som helst extravaganser.

Innan 30:
Enkla och tydliga mål: Fru, barn, villa, bil (ny från fabrik, inget begagnat skit), högre lön än min pappa (och sen dubbla lönen vart 5:e år). Inget fel med det. Samma som de flesta andra.

Innan 40:
Har alltid tänkt att det man inte gjort innan 40 kommer man aldrig att göra. Men jag hann aldrig sätta några mål. Livet har rullat på och man försöker bara hänga med efter bästa förmåga. Resor förstås. Vi har vår 10-topp lista på städer att besöka. Tokyo finns kvar. Barnen har vi ju också. Men de är ju inget mål. De blir liksom äldre av sig själva. Och det går fort. För fort. Precis som allting annat.

Jag tror att det är det som är min största noja.

It´s her job

Just nu sitter A och sprättar bort tvättråden från tonåringens nya kläder.

Mobbning

Fem dagar senare har vi fått ett A och ett B-lag här hemma. Några som förbättrar sin balans, styrka och kondition. Någon som försämrar sig. Jag börjar känna mig utanför. Jag tror att mina två små gör sig roliga på min bekostnad.

Tv-fascister

19:50 på Nyårsdagen: Roast med Pamela Anderson. Jag trodde alla hade det klart för sig. 19:50, hämtpizza framför tv:n, Comedy Central. Kändes så enkelt. Ända tills tv-fascisterna, frugan och tonårsdottern, hävdar att man inte kan leva om man inte får se "10 år med Parlamentet" på 4:an. Och leva vill man ju gärna att de ska få.

Det blir reprisen imorgon kl 22:10. Det ser jag fram emot.

Det gäller att passa på

2 dagar kvar. Nu gäller det att tänka till. Efter 40 kan man inte bete sig hur som helst. Då är man vuxen. Då är man mitt i medelåldern. Då är jag en medelåldersman.

Då har man ett ansvar att bete sig medelåldersmässigt. Då kan man inte rita snoppar på bilrutan. Då måste man uppföra sig, bete sig… tråkigt. Tråkig är vad man ska vara.

Om 2 dagar är då nu. Nu är 2 dagar innan då. Jag passade på att göra det nu. Sedan är det försent.

God fortsättning

2009 har börjat som de flesta andra år. Långsamt. Försiktigt. Känslig mot höga ljud. Eller rättare sagt, jag har börjat 2009 på detta sätt. Nu med dubbla brustabletter Bakis i kroppen.


Det nya året skålades in med fin och ful champagne och med ett fyrverkeri av mått.

Först ut Hammargrens Jubileumsbatteri (provskjut). Lägg sedan till en Hammargrens Army Box, en mängd raketer och som ”grand finale” – Big Bertha. Ha överseende med hunden som höll på att stryka med. Sammanfattningsvis ett fyrverkeri som det kommer att talas om länge i Täby Kyrkbys villaområde.

Nyårslöftena hann vi aldrig med. Bättre förutsättningar på ett nytt år kan man knappast få.

Jag önskar er ett fantastiskt 2009.