Bara en timme kvar

Sista dagen. Vet inte varför jag gör en grej av det här. Men det är en tydlig gräns som passeras. Det går inte att bortse ifrån. Det är en milstolpe, men inte nödvändigtvis en positiv. Inte heller tvärtom om man inte vill. En milstolpe kräver en statusrapport (puh!).

Man ska ha uppnått sina mål. Man ska ha gjort det man vill ha gjort. Man ska vara nöjd. Man ska vara etablerad.

Jag tittar tillbaka på innan 20:
Svårt att tala om mål här. Jag var, som alla andra, ungdomligt naiv. Skulle resa jorden runt. Bli rockstjärna. Ekonomiskt oberoende. Verkligheten blev några tågluffningar i Europa. Krossade rockstjärnedrömmar och en ekonomi som inte tillät några som helst extravaganser.

Innan 30:
Enkla och tydliga mål: Fru, barn, villa, bil (ny från fabrik, inget begagnat skit), högre lön än min pappa (och sen dubbla lönen vart 5:e år). Inget fel med det. Samma som de flesta andra.

Innan 40:
Har alltid tänkt att det man inte gjort innan 40 kommer man aldrig att göra. Men jag hann aldrig sätta några mål. Livet har rullat på och man försöker bara hänga med efter bästa förmåga. Resor förstås. Vi har vår 10-topp lista på städer att besöka. Tokyo finns kvar. Barnen har vi ju också. Men de är ju inget mål. De blir liksom äldre av sig själva. Och det går fort. För fort. Precis som allting annat.

Jag tror att det är det som är min största noja.