God bless Electrolux

I vår familj älskar vi kaffe. Så till den milda grad att vi tapetserat hela köket med en tapet föreställande *konstpaus* kaffe. När vi äter frukost möter blicken arabica, robusta etc. Samma sak när vi äter lunch, middag eller rotar efter godsaker kvällstid. Vi ÄLSKAR verkligen kaffe. Nu menar jag inte espresso eller något annat nymodernt skit. Jag menar hederligt nymalet bryggkaffe. Och ska man få nymalet hederligt bryggkaffe så måste man handgripligen mala bönorna och sedan förflytta dem till bryggaren med filter. Alternativt tar man allt man äger och har för att finansiera en kaffemaskin som också gör espresso, cappucino och allt det där andra som inte var så särskilt viktigt. Och samtidigt med det beslutet kastar man också ut spis alternativt kyl för att få plats med den nya kaffemaskinen i köket.

Eller så tackar man gud för att han hörsammat våra bönor *ler* och köper en Electrolux Coffe maker EKAM 200 som brygger kolfiltrerat nymalet bryggkaffe precis som vi vill ha det. Med timerfunktion så att vi kan vakna till doften av nybryggt kaffe varje morgon i vårt överdrivet kaffeinspirerade kök.

Nu skulle vi aldrig våga göra detta utan att först ha läst Faschings goda vitsord för Electrolux produkter. Såja, där kom den. Länken alltså. För som ni förstår är baktanken med hela det här inlägget att få göra en länk till Faschings numera enormt populära blogg och på så sätt få en liten skvätt av besökarna att rinna över hit. Men vi har köpt en ny kaffebryggare. Det är också sant.

Att folk har tid är det ingen tvekan om

Idag har jag haft en besökare från Norsborg som sökte på "modeblogg" och hamnade här kl 09:55. Därefter har hon (jag förutsätter att det måste vara en hon som gör något så urbota dumt) klickat på länk efter länk och sedan via en ny googlesökning hamnat på samma inlägg igen för att återigen klicka sig vidare via länkarna. Detta har upprepats 5 (fem!!!) gånger. Mellan 09:55 och 11:27 har alltså denna människa från Norsborg googlesökt till samma inlägg för att klicka på samma länkar om och om igen. Och så säger man att folk har för mycket att göra nuförtiden!

Tiotusen besök: Och vinnaren är...

Jag är en man av mitt ord. Och det här är min blogg. Alltså en blogg som håller vad den lovar. Här har det tidigare lovats att den tiotusende besökaren skulle vinna en trisslott.

Jag kan därför meddela att det tiotusende besöket skedde idag. Från Chicago, Illinois, en indexeringstjänst från Fastservers. Det niotusenniohundranittinioende besöket kom från ip 87.227.77.114 (Saltsjöbaden) och det tiotusenförsta besöket kom från ip 85.134.127.178 (Larsmo, Västra Finland).

Dilemma. Jag kan rimligtvis inte utse en indexeringstjänst som vinnare. Vem skulle då vara mottagare av trisslotten? Hur skulle skrapningen gå till? Och får de ta emot denna typ av mutor? Vad händer om de vinner stora pengar? Kan jag få fängelse för detta? Stora frågor som bara blir större då min trötta semesterhjärna försöker processa dem.

Men jag skulle kunna utse besökaren innan (Saltsjöbaden) eller besökaren efter (västra Finland) som vinnare. Jag skulle också kunna anse att ingen är vinnare och ge lotten till mig själv eller någon jag tycker om. Eller så utser jag både Saltsjöbaden och västra Finland som vinnare och låter dem dela på trisslotten.

Vad tycker ni?

Trash Talk – förnedring och melodifestival

Vi är nyss hemkomna från genrepet av melodifestivalen i Globen. Det blir mycket fokus mot Ryssland i kväll, inte alltid så smickrande. Pihlman gör bättre ifrån sig än tidigare och, tro det eller ej, Petra Mede har till övervägande del ett riktigt bra manus. Riktigt, riktigt bra blev improvisationerna hon gjorde i green room, men det får ni ju inte se.

Barnen stornjöt och viftade med sina lysande och blinkade pinnar som man naturligtvis förser sig med redan vid entrén. De sjöng med i nästan alla låtarna, högt och utan pardon, till kringsittande besökares stora förtret. Under fem minuter var det lugnt. Det var då Caroline af Ugglas framförde sin snälla, snälla, snälla. Då satt barnen tysta och pinnarna var släckta.

Min röst i kväll går till Caroline. Ingen kan göra den låten mer rättvisa än hon.

Att detta blogginlägg överhuvudtaget blev till beror naturligtvis på att föregående inlägg nu är kommenterat 10 gånger. Men det gick inte av sig själv, inte med mina egna besökare. Det gick inte utan att Fasching samlade till upprop hos sina läsare, av ren barmhärtighet. Det kommer jag att få höra, många gånger om. Jag kommer nu aldrig att kunna ta upp rosincidenten från BigBen utan att få det här nedtryckt i halsen. Med facit i hand skulle jag kanske ha kommenterat inlägget själv anonymt 10 gånger. Jag vet faktiskt inte vad som skulle varit mest förnedrande.

Men det har i alla fall varit en skön vecka utan bloggen och nästa omöjliga uppdrag är nu att i kväll rösta fram Caroline af Ugglas till Moskva (som har fått sitt namn från det ryska ordet för pälsmössa, allt enligt Pihlman).

Och till er som ändå kommenterade, tack snälla, snälla, snälla.

Nu är man stor, erkänd och kan ställa krav

Plötsligt händer det. Man får en massa besökare från kanal5. Och det visar sig att nöjesreportern Alexander Dunerfors på kanal5.se länkar till mig i sitt senaste inlägg. Han länkar till ett inlägg där jag mycket felaktigt omnämnde honom som en elak lite praktikant som sitter och hummar nöjsamt för sig själv. Han har humor, den där Alexander.

Visst blir man glad. Det betyder ju att någon läser den här bloggen i alla fall. Läser, men inte kommenterar. Men nu när jag är erkänd, med en länk från en nöjeskribent från en av de stora siterna, kommer jag ställa krav.

Nu är det er tur att kommentera. Jag skriver inget mer förrän ni skriver tillbaka. Skriv om vad som helst. 10 kommentarer i kommentarsfältet, sen kör vi vidare.

Bloggveckan – en resumé

Enligt Technoratis senaste undersökning State of the Blogsphere 2008 finns det 133 miljoner indexerade bloggar varav 1,5 miljoner bloggar som uppdaterats den senaste veckan. I FRA debatten så utgjorde bloggarna en större opinionsbildning än något annat media. Det är enormt.

Jag ville göra ett experiment. Jag ville se om man överhuvudtaget kunde nå ut, om någon skulle hitta och läsa just min blogg bland alla andra bloggar. Jag skrev om saker som andra hade skrivit om, om saker som var aktuella just nu. Jag kommenterade i andra bloggares bloggar. Jag skrev om Pamela Anderson. Jag fick några besökare.

Jag hade bestämt mig för att blogga i en vecka. En vecka innan jag fyllde 40. Under den veckan skulle jag blogga så mycket jag kunde. Så mycket jag kunde komma på. En del inlägg kändes helt briljanta då de fortfarande var på idéstadiet, då de fortfarande bara fanns i mitt huvud. Mix-max var ett sådant. När det sedan skulle sättas på pränt så var det inte lika roligt längre. Vad som däremot var lite kul var att jag fick ett google-sök på ”regler mix max”. Undrar om de var nöjda med resultatet.

Min fru är, eller ska i alla fall bli, närmast en expert på området information. Hon läser biblioteks- och informationskunskap. Hon kan allt om ”bruset” på Internet. Jag brusade också. Det gav resultat. Mest lästa inlägget är Behöver er hjälp med det här. Mest sökta ordet är Stay-ups. Jag vet; jag ÄR pinsam MEN effektiv.

Mest svårtolkade sökningen under veckan var från Östra Azerbaijan. Hoppas att han hittade vad han kom för.
Har jag då lärt mig någonting? Jag har lärt mig att vem som helst kan blogga. Verktygen är lättillgängliga och enkla att förstå. Sökmotorerna är effektiva. Bloggen indexerades redan första dagen. Sökmotorerna är ännu inte tillräckligt bra på att skilja på relaterade och mindre relaterade sidor utifrån ett sökord (Google är ändå på god väg). Jag har lärt mig att det är roligt att blogga. Man kommer på sig själv i sin vardag med att tänka; det där skulle jag kunna blogga om.

Jag har också lärt mig att det är fler som läser än som kommenterar. Att lämna en kommentar kan kännas svårt. Man är inte längre anonym. Man vill inte bli sedd. Eller helt enkelt att man inte vet vad man ska skriva. Jag uppmanar därför läsare av den här bloggen att skriva något, vad som helst – det är roligt att få kommentarer.

Inte oskuld längre

Bloggen har tagit ett nytt steg i sin utveckling, i sin mognadsprocess, den har interagerat för första gången. Oskulden är tagen. Bloggen har blivit tonåring. Nu och först nu kan jag berätta att jag har en blogg.

Första kommentaren är från Kufikern och jag återger den i sin helhet:

Jag hade chans att köpa de biljetterna, men ekonomin satte tyvärr stopp för det. Lär ha varit förfärligt roligt. Undrar om det finns någon inspelning från tillfället?

Kufikern syftar på Henrik Schyfferts roast och jag tänker att om det någon gång har varit värt att ta ett SMS-lån så skulle det varit då.

Kufikern skriver bloggen En Kufiker i stan och jag tycker att hans första inlägg Give the People What They Want! beskriver ganska väl vad vi kan förvänta oss framöver.

Tack!

Första inlägget

Det här är mitt experiment, ett test för att se hur lång tid det tar för en blogg att bli uppmärksammad. Det primära målet är inte att försöka skriva varken bra eller underhållande, främst för att jag inte kan, utan istället att försöka lära mig hur själva företeelsen ”blogg” fungerar.

Enligt en allmän uppfattning så föddes bloggen år 1997, eller rättare sagt webbloggen som den först kallades. Sedan 2004 har dagboksskrivandet ökat lavinartat och engagerat både skribenter och läsare. Det är ett accepterat media med en allt större genomslagskraft. Någonstans har jag läst att det skapas 120.000 nya bloggar per dag, världen över. Idag bidrar jag också till statistiken.

Jag börjar nu den 26 december 2008. Jag berättar inte för någon. Jag är anonym. Jag är okänd. Ingen vet att jag finns. Enda kommunikationen är det som skrivs på denna blogg. Detta gäller tills första kommentaren är lämnad. Go.