Mina olagliga usb

Jag var på koncert i Alexandra Charles ”gamla” partylokaler någongång i slutet av 80-talet. Där spelade Michael Ruff. Jag blev helt såld och sprang sedan i veckor runt i olika skivbutiker för att hitta något som han hade gjort. Det var innan Internet på allvar kunde användas för fildelning. Jag gick bet men fick till slut hjälp att beställa en platta från USA via killarna på Petsounds. Det fanns bara en platta för import. Det tog 3 veckor, kostade skjortan och motsvarade inte alls det jag hört live någon månad tidigare. Intresset svalnade ganska snart för denna Michael Ruff.

Numera har jag all musik jag lyssnar på nedladdat på usb-minnen. Frugan har sitt i sin iPod men jag håller mig till usb-minnen. Det är enkelt och lite manligt på nåt sätt, ful-snyggt som en Ericssontelefon. Usb-minnena flyttar jag mellan stereon i köket, då jag diskar eller lagar mat, till altanen då jag slappar eller står vid grillen. Och usb-minnena har jag fyllt med olagligt nedladdad musik. Musik som jag redan har eller som jag längtat efter att få ha. Som Michael Ruff. Flera plattor inklusive den skitdåliga plattan jag köpte för över 20 år sen.

Jag har Level 42 live-plattan med Mark Kings ovanligt rytmiska tumme, en gammal Al Jarreau låt som får mig att känna mig bra, några Frank Sinatra, en Elivis, flera hårdrocksstänkare, Monica Zetterlund, Håkan Hellström, Seal, Simply Red, Lasse Berghagen och mycket, mycket mer. Jag har till och med MC Hammers one-hit-wonder U can´t touch this! Ingen av dessa skulle jag betalat för att ladda ned. Alla skulle jag gladeligen betala för att ha kvar.

Det hela blir ett dilemma. Å ena sidan borde det vara intressant för alla artister att sprida sin musik, sin konst, sitt upphovsrättsskyddade material till så många som möjligt. Å andra sidan måste de få ersättning för sitt jobb, för det som de skapat.

Jag gillar ändå det faktum att jag kan ladda ned Olle Adolphsons Trubbel en kvart efter att ha hört Lill Lindfors framföra den i Så ska det låta. Jag gillar att kunna ladda hem den med olika artister för att sedan välja just min favorit. Jag gillar att kunna spara favoriten på mitt usb-minne och lyssna på den när jag står på altanen, med grillen tänd och en whisky i handen.

Jag gillar också att jag har hittat de bra plattorna med Michael Ruff. Det som jag först föll för. Det gör att jag nu vill se honom igen – i Västerås den 1 juli. Då ska jag betala. Med glädje.



Michael Ruff & Friends: Dedication - live at Liseberg, Gothenburg
Michael Ruff - keybard, song
Per Hovensjö - guitar
Rolf Jahrdmark - guitar
Per Lindvall - drums
Mats Nilsson - bass

Musik, text och trovärdighet

Jag lyssnar på musik men sällan på texter. Det är bara så och jag vet inte riktigt varför. Anna säger att det beror på att jag inte är tillräckligt uppmärksam och intresserad. Jag tror att det snarare är för att jag uppmärksam och intresserad - av musiken. Det finns liksom ingen uppmärksamhet kvar till texterna. Det finns undantag men oftast blir jag bara besviken de få gånger jag försöker förstå vad en låt handlar om och lyssnar på texten.

Låt mig ta ett exempel;
Celine Dion sjunger All by myself med en fantastisk pipa, en precision och en känsla som få kan mäta sig mot. En nerv som ger rysningar i hela kroppen. Ett hantverk på gränsen till perfektion. En otroligt bra låt. Och så har vi texten…

When I was young
I never needed anyone
And making love was just for fun
Those days are gone

Stanna upp där på tredje strofen ”making love was just for fun” och gör en snabb reflektion. Celine Dion som knullar runt. Hallå! Det går inte ihop. Det är inte trovärdigt. Om hon överhuvudtaget har sex så gör hon det absolut inte bara för att det kul. Celine Dion som har sex är inte en bild jag vill ha kvar i huvudet. Det ser inget kul ut. Stelt på nåt sätt.

Men sjunga kan hon.

Jag tror jag fortsätter att vara uppmärksam på musiken.