Scotland tour 2009

Igår var min störtsköna och halvgalna smålänning till svåger här. På bilden "blurrad", i photoshop, men även innan fanns ett viss naturligt blurr. Vi grillade och drack whisky. Massor med whisky. Bra whisky. Det var en försmak inför Scotland tour 2009.

Kanske att vi vid något tillfälle dricker en Bunnahabhain. Vi skålar med folk runtomkring, tittar på varandra och nickar instämmande; Islay utan den karaktäristiska Islaykaraktären, lite rök men mer utmärkande ett drag av peppar. Vi förflyttar tanken tills vi står på färjan till Port Askaig och ser ut över den Skotska västkusten när vi närmar oss Islay. Vi tar djupa andetag för att, om än symboliskt, insupa havsdoft och tång. Bunnahabhain Distillery blir första stoppet på resan.

Tanken för oss vidare mot Caol Ila Distillery eller Finlaggan, det historiska sätet för "Lord of the Isles", härjat av norrmän och skoter med järnsvärd och flatbottnade sjöfordon. De bestod då prövningen. Vi får se hur de hanterar en whiskytörstande småläggning och en söder-wannabe.

Därefter Bruichladdich Distillery där vi intar en ”laddie”. Myser och bestämmer oss förmodligen redan där, på plats, för att skriva på för en Octomore. Om omdömet sviker kanske en hel tunna. Där sitter vi och är uppriktigt lyckliga när vi ser nedvärderande på när andra tittar på fågelliv, går på spa eller tar en eftermiddagsrunda på golfbanan. En ”laddie” till. Sen Kilchoman Distillery.

Att vakna upp i Port Ellen, med strålande solsken och vitkalkade, låga huskroppar som formligen skriker whiskytradition, slår snabbt bort eventuellt nalkande baksmälla. Vi tänker högt – Laphroig - Lagavulin – Ardbeg. Vi tänker det igen och sen säger vi det – Laphroig - Lagavulin – Ardbeg. Nästan skriker på ett sätt som bara de som verkligen sett fram emot att göra denna trippel kan göra. Förmodligen endast iklädd kalsong med något löjligt motiv, kanske Musse Pigg motivet som jag hade på min slips på mitt bröllop för 17 år sedan. Men det spelar ingen roll för denna dag ska vi besöka Laphroig, Lagavulin och Ardbeg Distilleries.

Som så många gånger förr ska vi dricka dessa whiskys men nu med den ultimata inramningen av salt, tång och bränd torv. Vi ska låta oss hänföras på plats. Det är det allt handlar om.

Nu är måttet rågat

- Pappa, har du någon vit skokräm som jag kan få låna? frågar dottern.
Jag blir alldeles stum - vad i helvete, tänker jag. Vad tror hon om mig? Tror hon på fullaste allvar att jag äger ett par vita skor.
- Nej, svarar jag.

Idag ska jag piffa

Att "piffa till" är enligt Bryhnja o Co ett tantuttryck. Därmed torde det vara en tantaktivitet. Jag har en onaturligt fascination och en naturlig bekvämlighet för tantsysslor. Idag ska jag "piffa till" bilen.

Berit

Idag när jag skulle duscha så kom jag plötsligt att tänka på Berit Bryhnja.

En knopps möte med världen runtomkring

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?

Så inleder Karin Boye dikten Ja visst gör det ont. Hon använder våren och årstiderna som analogi för att växa upp, för svårigheten i förändring, för att visa hur lätt det är att kvävas av mörkret, den kalla vintern där känslorna förtrycks, och en massa annat jag inte förstår. För jag ingen kvasifilosof. Snarare tvärtom. Jag är på tok för dum för att förstå mig på poesi och för smart för att tillåta mig filosofera om saker jag inte kan.

Idag kom de nya Pokemonspelen. Idag spelas det Pokemon här hemma.

Därav detta inlägg med knoppar som brister (förutom att vi äntligen skaffat en ny kamera och jag som en galning rännt runt i trädgården och fotat allt som kan, och inte kan, fotas och nu måste publicera bilderna någonstans för att göra allt fotandet värt någonting).

Det var en händelse för några veckor sedan då sonen följde med till badmintonen som gjorde mig lite obekväm. Obekväm att veta att barnen ska växa upp och bli stora.

Sonen hänger ofta med till badmintonhallen på söndagarna. Han är med och spelar i pauserna och sitter sedan och tittar på vid sidan av banan. Just den här dagen hade han tagit med ett gossedjur, en Pokemon som heter Donphan, för att hålla honom sällskap. Han gillar allt som har med Pokemon att göra, tv-spelen, filmerna, leksakerna, böckerna, samlarbilderna. Hela familjen gillar Pokemonspelen så vi spelar dem tillsammans. Vi kan väldigt mycket om Pokemon. Mest av allt kan sjuåringen E som idag hade med sig Donphan till badmintonhallen.

På badmintonhallen finns det också andra barn. Den här dagen var det två killar, några år äldre än E, som lekte och sprang runt vid bordet bredvid oss. De såg att E satt med sin Donphan i knät. De ena killen började reta sin kompis att han också hade lekt med Pokemon. Han retade honom för att han gillar Pokemon. Kompisen som svarade som 10-åriga pojkar gör: - Det gör jag inte alls!

Innerst inne så gjorde han det säkert fortfarande (vad vet jag) men det gick inte att erkänna. Han hade blivit för stor. För stor för att tycka som han ville. Nu ville han visa att han verkligen inte längre gillade Pokemon, det var ju barnsligt. Det syntes att han skämdes och ju mer ha skämdes desto roligare var han att reta. Desto mer visade han hur barnsligt han tyckte det var med Pokemon.

E satt tillräckligt nära för att se och höra allt. Sakta lät han sin Donphan glida ned i knät, under jackan, så den inte syntes. Just då kändes han så liten och oskuldsfull i sitt kanske första möte med den ”nya” världen som väntar efter dagis och förskola. Han agerade precis som alla andra. Passar man inte in gör det ont. Men det kan också göra ont att passa in.

Som förälder så känner man bara en stor klump någonstans mellan lunga och hjärta. Precis där man får ont att andas.

– Du gillar ju Pokemon, ska du inte fråga om du får var med och leka? säger den lite äldre till den nu lätt rosiga fd pokemonälskaren när de går förbi E. E tittar åt ett annat håll och låtsas inte höra. Han ser sig omkring, ser mig, vänder sig in mot banorna och fortsätter titta på matchen.

Idag spelas det Pokemon som aldrig förr, som om det gällde livet. Livet är underbart.

En bra karl... och en blå bärgningsbil

Ibland händer saker som gör att man väljer att agera. Ibland tar man tillfället i akt och följer magkänslan istället för sitt bättre vetande. Om man valt rätt eller inte kommer man aldrig med säkerhet kunna veta. Det är det som är så härligt läskigt.

Låter det kryptiskt? Jag ska förklara. Jag har bestämt mig för att inte längre följa den "enda" vägen. Jag har laddat för det här länge och nu är det alltså dags.

40 är förändringens ålder. Det är då man omprövar allt man gjort de senaste tio-femton åren. Man byter umgänge, familj och jobb, och man väljer väg i livet. Vid 50 gör man det kanske igen, lite mer desperat då det är "sista chansen". Vid 60 så kanske man vill men då kan man inte längre. Så enkel kan en livsanalys och framtidsprojektion vara.

Jag har ett för litet umgänge för att kunna byta ut dem. De jag har vill jag för allt i livet ha kvar. Men nu ska mina privata sociala ambitioner få sig en skjuts.

Jag har de charmigaste, argaste, smartaste, pratgladaste och roligaste barn man kan ha. Tre stycken som jag för allt i världen inte vill byta ut. Jag har den charmigaste, argaste, smartaste och roligaste fru som tack och lov inte är lika pratglad som barnen. Henne vill jag inte leva utan så henne kan jag inte byta ut. Men jag kan vara hemma oftare och få ta en större del av dessa egenskaper.

Kvar är alltså jobbet. Och nu i den bästa av tider så avslutar jag min 18-åriga "kometkarriär" för att helt börja om. Någon annanstans. Utan några förpliktelser. Helt utan arv. Det ska bli spännande.

Bilbärgning (illustrerande ålderspubertet)

Jag är i en period i livet där det mesta verkar gå åt helvete. Ibland är det bara så.

Du är en vanlig och tråkig människa som inte är speciell någonstans

Tonårsdottern bad mig göra en quiz som hon skapat (själv) på Facebook. Ibland slår sanningen en rakt upp i ansiktet. Hårt. Som nu.

Pyttelitet badrum med takdusch

Nu är det gamla, risiga, pyttelilla badrummet borta. Istället har vi nu ett nytt, fräscht, fortfarande lika litet badrum med takdusch.

Inget mer springa hinderbana ner i källaren varje gång det trycker på. Inget mer hålla sig för att man inte orkar springa hinderbana med förstoppning som följd.

Nu är det över. Tack och lov för hantverkare.

Symmetri

Tidigare i veckan var jag på hälsokontroll. Det var en euforisk upplevelse i symmetri. Jag väger lika mycket som jag är tjock.

Nu följer jag också Twitter

23 apr 20.00 Carl Philip är svinsur för att jag kallar honom cp. C som i Carl, och P som i Philip. Han borde vara förbannad på sin morsa och farsa, inte mig.

Jag är som vanligt sist med det senaste men nu följer jag Daniel Westlings Twitter.

Musik, text och trovärdighet

Jag lyssnar på musik men sällan på texter. Det är bara så och jag vet inte riktigt varför. Anna säger att det beror på att jag inte är tillräckligt uppmärksam och intresserad. Jag tror att det snarare är för att jag uppmärksam och intresserad - av musiken. Det finns liksom ingen uppmärksamhet kvar till texterna. Det finns undantag men oftast blir jag bara besviken de få gånger jag försöker förstå vad en låt handlar om och lyssnar på texten.

Låt mig ta ett exempel;
Celine Dion sjunger All by myself med en fantastisk pipa, en precision och en känsla som få kan mäta sig mot. En nerv som ger rysningar i hela kroppen. Ett hantverk på gränsen till perfektion. En otroligt bra låt. Och så har vi texten…

When I was young
I never needed anyone
And making love was just for fun
Those days are gone

Stanna upp där på tredje strofen ”making love was just for fun” och gör en snabb reflektion. Celine Dion som knullar runt. Hallå! Det går inte ihop. Det är inte trovärdigt. Om hon överhuvudtaget har sex så gör hon det absolut inte bara för att det kul. Celine Dion som har sex är inte en bild jag vill ha kvar i huvudet. Det ser inget kul ut. Stelt på nåt sätt.

Men sjunga kan hon.

Jag tror jag fortsätter att vara uppmärksam på musiken.