Vilken vecka!

Äntligen fredag. Känns som om jag prövats från alla håll och kanter den här veckan. Jag har risats och rosats. Jag har blivit hyllad av mina franska vänner. Jag skriver vänner men det är med stort eftertryck och med hög ironi – mina franska vänner är precis allt utom just vänner, de är mina plågoandar. Men just denna vecka började med ett erkännande. Fan, jag har skaffat mig ett högt förtroendekapital. Jag har också blivit närmast idiotförklarad av mina österrikiska vänner. Samma sak med österrikarna som med fransmännen för övrigt. ”Bad management” och ”out of control” var ofta använda uttryck under veckan. Jag blir så trött och vill bara stänga av men det går liksom inte. De styr en alldeles för stor del av min vardag. Glädjande ska jag på grund av det få ta två dagar med de kära österrikarna nästa vecka så vi riktigt kan rå om varandra och prata detaljer, detaljer och åter detaljer. Precis vad jag vill lägga tiden på just nu. Jag har sagt upp en av mina anställda och förklarat varför det inte fungerat. Inte heller det så roligt men tyvärr nödvändigt. Folk har varit sjuka på avdelningen. Folk har varit sjuka hemma. Fredagskvällen var jag med sonen på vårdcentralen och fick penicillin. Måndagskvällen var jag med frugan på vårdcentralen och fick penicillin. Igår var frugan med yngsta dottern på vårdcentralen och fick penicillin. Nu har äldsta dottern flyttat hem till en kompis för att inte behöva få penicillin. Jag är fortfarande hemma. Jag är trött och lite irriterad. Det är därför jag skriver hela det här inlägget utan radbrytningar. Det tycker jag att jag kan vara värd.