Så funkar du

Just nu läser vi Så funkar du för barnen innan de ska somna. Ni vet den där boken som man själv läste som liten och som förklarar hur allt i kroppen fungerar.

På Adlibris.com beskriver man innehållet så här: Den blir så mycket tryggare och trevligare om man förstår hur den fungerar. Barn vill också förstå, nästan hela deras liv går ut på att lära sig nya saker, att förstå samband och dra slutsatser. Det är nödvändigt för att de ska klara sig som vuxna.

Ikväll läste vi om celler. Att det finns olika typer av celler och att cellerna tillsammans bildar vävnader. Att cellerna förökar sig genom att de delas och blir två nya celler som är kopior av varandra. Och att ett barn blir till från en cell från pappan och en cell från mamman.

Den kloka och kunskapstörstande 7-åringen förklarade snabbt att han hade fått en kill-cell och det är därför han blev en pojke. Den ännu inte lika smarta 4-åringen replikerade att hon hade fått en tjej-bacill.

Det är tryggt och trevligt att det är några år kvar innan hon ska bli vuxen.

I morgon är det första april.

Two lads on the whisky coast

Nu är det bestämt. Nu är det också snart bokat och klart. Den 9 Juli tar den skottska västkusten emot två tokiga svenskar som ska prova igenom vartenda destilleri på Islay innan vi beger oss vidare till smålands djupa skogar.

Trubbel

Olle Adolphson - Monica Zetterlund - Lill Lindfors

Bäst blir det ändå med... (konstpaus) ...Håkan Hellström

Väntsal

Väntsal är ett rum avsett att användas av personer som väntar på någonting. En väntsal eller ett väntrum återfinns på många olika ställen i samhället som till exempel på en järnvägsstation, på en flygplats, hos tandläkaren eller hos läkaren. Eller på veterinärens akutmottagning.

I en väntsal kan man sitta tre timmar en fredagskväll med trötta barn och en skadad katt.

Jag fasar - Girl Power

Den forna Tyskungen skriver numera bloggrecensioner på theCritics och via den sidan kom jag oförhappandes in på Towa Lindbergs vansinning ointressanta blogg om fettsugning, mini micro chihuahuaor och ett förvuxet tonårsliv. Jag borde ha slutat läsa direkt.

Men jag fastnade för inlägget Hur du driver din man till vansinne som fick mig att fasa. Här listar hon kul saker som tjejerna kan göra för att irritera sina killar. Som brudarna kan göra mot grabbarna. Utpräglade feminina beteenden som driver den maskulina populationen till vansinne.

Jag drar hela listan här nedan,

• Säg aldrig vad du egentligen menar. Någonsin! (check)

• Var tvetydig. Alltid! (check)

• Gråt. Gråt ofta. Informera honom om att det är hans fel.

• Dra upp saker som sades, gjordes eller tänktes på för år, månader eller decennier sedan… (dubbelcheck) kanske till och med till en helt annan pojkvän.

• Få honom att be förlåtelse för allting.

• Skvallra. Skvallra om allt som går.

• Se honom djupt i ögonen och börja skratta.

• Bli arg på honom för precis allt.

• Vid komplimang, se till att agera paranoid. Missförstå allt. (check)

• Var alltid försenad. (check) Skrik om han är det.

• Tala alltid om dina ex-pojkvänner 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Jämför och visa på skillnader.

• Låt honom gissa vad du vill och bli sedan arg om han har fel. (check)

• Planera små anledningar till att fira ert förhållande. Till exempel månadsdagen av när ni först såg varandra på biblioteket. Bli sedan arg för att han glömt. Brist sedan ut i gråt.

• Klaga konstant på att du är tjock. (check) Fråga honom. Gråt sedan oberoende av hans svar.

• Glöm avsiktligt slutpoängen i en rolig eller spännande historia. (check)

• Låtsas vara intresserad av något han pratar om, låt honom gå på det, för att sedan totalt ignorera honom. (check)

• Skyll allt på PMS.

• Närhelst det blir tyst, fråga honom “Vad tänker du på?” Gärna hundra gånger om dagen

• Misstolka allting. (check)

• Överanalysera allt. (check)

11 av 19, det är skandal. Jag fasar över resultatet. Jag är en tjej, brud, kvinna eller tant. Eller alltihop på en gång. Girl Power!

Trash Talk – förnedring och melodifestival

Vi är nyss hemkomna från genrepet av melodifestivalen i Globen. Det blir mycket fokus mot Ryssland i kväll, inte alltid så smickrande. Pihlman gör bättre ifrån sig än tidigare och, tro det eller ej, Petra Mede har till övervägande del ett riktigt bra manus. Riktigt, riktigt bra blev improvisationerna hon gjorde i green room, men det får ni ju inte se.

Barnen stornjöt och viftade med sina lysande och blinkade pinnar som man naturligtvis förser sig med redan vid entrén. De sjöng med i nästan alla låtarna, högt och utan pardon, till kringsittande besökares stora förtret. Under fem minuter var det lugnt. Det var då Caroline af Ugglas framförde sin snälla, snälla, snälla. Då satt barnen tysta och pinnarna var släckta.

Min röst i kväll går till Caroline. Ingen kan göra den låten mer rättvisa än hon.

Att detta blogginlägg överhuvudtaget blev till beror naturligtvis på att föregående inlägg nu är kommenterat 10 gånger. Men det gick inte av sig själv, inte med mina egna besökare. Det gick inte utan att Fasching samlade till upprop hos sina läsare, av ren barmhärtighet. Det kommer jag att få höra, många gånger om. Jag kommer nu aldrig att kunna ta upp rosincidenten från BigBen utan att få det här nedtryckt i halsen. Med facit i hand skulle jag kanske ha kommenterat inlägget själv anonymt 10 gånger. Jag vet faktiskt inte vad som skulle varit mest förnedrande.

Men det har i alla fall varit en skön vecka utan bloggen och nästa omöjliga uppdrag är nu att i kväll rösta fram Caroline af Ugglas till Moskva (som har fått sitt namn från det ryska ordet för pälsmössa, allt enligt Pihlman).

Och till er som ändå kommenterade, tack snälla, snälla, snälla.

Nu är man stor, erkänd och kan ställa krav

Plötsligt händer det. Man får en massa besökare från kanal5. Och det visar sig att nöjesreportern Alexander Dunerfors på kanal5.se länkar till mig i sitt senaste inlägg. Han länkar till ett inlägg där jag mycket felaktigt omnämnde honom som en elak lite praktikant som sitter och hummar nöjsamt för sig själv. Han har humor, den där Alexander.

Visst blir man glad. Det betyder ju att någon läser den här bloggen i alla fall. Läser, men inte kommenterar. Men nu när jag är erkänd, med en länk från en nöjeskribent från en av de stora siterna, kommer jag ställa krav.

Nu är det er tur att kommentera. Jag skriver inget mer förrän ni skriver tillbaka. Skriv om vad som helst. 10 kommentarer i kommentarsfältet, sen kör vi vidare.

Inte sedan juni 2005

Den här bilden togs i går kväll på en restaurang i Wien. Lägger ni märke till något speciellt? Vid det här middagsbordet händer någonting som inte längre händer hos oss i Sverige. Inte sedan 1 juni 2005. Igår var det trevligt att vara svensk i Österrike.

Till Wien med Rock'n'Roll

Åkte till Österrike igår. Det är ju sparkrav så vi hade naturligtvis bokat de billigaste biljetterna som fanns. Vi åkte Niki, ett lågprisflyg av rang. Därför tyckte jag att vi kunde unna oss lite extra av flygplansspriten på väg ner och fy f-n vad det blev Rock´n´Roll.

Jag hade det på känn redan då jag klev på planet.

Fy f-n för läsare - han borde bli adlad

Nedlåtande, respektlöst och förolämpande. Det är mobbning, så skriver Aftonbladets läsare. Jag blir trött, chockad eller i alla fall mentalt överrumplad. Vad har hänt medan jag sov?

Jag får medge att jag stundtals fått höra från min fru om alla tokiga människor som finns på familjeliv. Vilka värderingar folk har och hur många dumskallar det finns. Med dumskalle menar jag inte någon som är dum, dvs elak, utan någon som är dum, som dum i huvudet.

Det är därför jag blir trött. 60.5%, dvs fler än hälften av Aftonbladets läsare tycker att detta är skit. De blandar ihop det med mobbning. De är så moralpredikande och trångsynta att ingenting släpps in i deras fabricerade och sjuka vardag. Tycker ni att jag tar i? Tänk då på att det är dessa läsare, lyssnare och tittare som röstar fram melodifestivalbidrag. Det är de som röstar fram operapop med Malena Ernman.

Jag har tidigare skrivit om Henrik Schyfferts roast och nu blir han på allvar mannen som tar roasten till Sverige. Han gör en kulturgärning. Han borde mycket riktigt bli adlad. Men han borde välja sina gäster bättre. Vem f-n vill se Pernilla Wahlgren bli roastad?

Sundsvall i verkligheten

Kände att förra inlägget blev lite väl positivt. Och med en snodd bild på kasinot lät det nästan trevlig. Naturligtvis var det sant, det som var skrivet, men jag utelämnade att jag tillbringade lördagskvällen på tåget då resten av familjen mumsade chips och tittade på melodifestivalen. Jag utelämnade också att söndag från 06:00 och resten av dagen tillbringades med en gigantisk snöhög som enda utsikt. Jag utelämnade också en fruktansvärk magvärk, som om alla magmuskler hade spruckit och var på ut, vilken höll på att ta livet ur mig under stora delar av måndagen.

Allt avslutades ensam på tågstation med en öl och en tragisk räkmacka och ett ännu mer tragiskt sällskap några bord bort som var stupfulla, gråtmilda, älskvärda, trasiga och olyckliga och stupfulla, sa jag det. Hade jag haft modet att filma dem med mobilen så hade detta kunnat bli ett roligt inlägg. Då hade vi tillsammans kunnat skratta åt dem, de trasiga och olyckliga.

Sundsvall

Är nu på väg hem igen efter några dagar i Sundsvall. Som vanligt handlar det om det mest om arbete. Men lite smart har jag varit i alla fall. Jag har förstärkt truppen med externa resurser. Jag har tagit in en konsult. Effekten är att jag åker hem idag. Konsulten stannar till onsdag. Det är faktiskt inte så dumt. Inte dumt alls.

I brist på en egen bild från Sundsvall så lägger jag ut en bild på Casino Cosmopol Sundsvall.