Om ni minns hade den här bloggens början ett tydligt inslag av 40-årskris. För ett år sen ritade jag snoppar i snön. Det gör jag inte längre. För ett år sen hade jag grov ångest över att livet rusade förbi, att vuxenlivet faktiskt inte handlade om något annat än att följa med. Följa den väg som man redan stakat ut. Följa rollen som make, förälder och familjeförsörjare. Och sakta tappa bort sig själv. Då bestämde jag mig för en förändring.
Det hela handlar om tid. Tid för att välja. Tid att använda. Om att äga sin tid. Jag har gott om tid men är oftast helt oförmögen att använda den rätt. Ofta blir det måsten, andras förväntningar som prioriteras, hellre än att själv styra sina val. Och ett visst mått av bekvämlighet. Men den tid jag försummar är väldigt svår att ta igen.
Det som blev allra mest försummat var familjen, barnen och jag själv. Orken fanns inte att vara där. På riktigt. På det sätt som jag skulle vilja. Så som jag själv fick ha med mina föräldrar. Nu tror jag inte att barnen såg det på samma sätt. När jag kom hem sent på kvällarna, eller efter en resa, så släppte barnen det som de just nu höll på med för att komma springande och möta mig i hallen med –Pappa! och sen massor med kramar. Det värmde varje gång, men samtidigt insåg jag att något var fel. Det var inte en sådan pappa jag ville vara.
Jag bestämde mig för att ha tid. Att vara där. Att ge barnen en kram när de behövde det. Inte två dagar senare.
Och nu så händer detta. Våra vänner mister sin 14-åriga son i en olycka. Vi mister en brorson, barnen mister en kusin, igen. Det är inte en tragedi som händer någon annan. Det händer här och nu. Det händer en familj som vi tycker mycket om. Det händer oss. Och allt är fruktansvärt.
Tårarna rinner okontrollerat för det helt overkliga. Bara tanken på vad de ska gå igenom får mig att gråta flodvågor, för att det är så hemskt och för att det är så svårt att förstå.
Mitt i allt detta ser vi en familj med en obeskrivlig styrka. Fyra individer som tillsammans har bestämt sig för att klara sig igenom denna sorg, tillsammans. Med en beundransvärd klarsynthet. De gör allting rätt. Om det nu finns något rätt sätt. De tar emot hjälpen som finns, pratar mycket - med varandra och med andra (både vänner och proffs). De skriver. Men det betyder också att de kommer att klara det. Även om det är en lång, lång väg tillbaka.
Man vill hjälpa till. Man vill ge dem energi att klara sig igenom allt det hemska. Nu, om en vecka, en månad och nästa år. Så länge det behövs. Livet kommer att se annorlunda ut, men det tar inte slut. Kan de klara det, och det kan de, då kan också vi klara det och finnas där som stöd.
Jag hade redan bestämt mig. Jag vill kunna krama mina barn varje morgon när de vaknar och varje kväll när de ska sova. Det kommer jag att göra. Inte för barnen skull utan för min egen. Hårt och länge. Nu ännu mer övertygad än tidigare. Smärtsamt medveten om att ingenting kan tas för givet.
Nu lever vi i nuet. Varje dag räknas. Och här finns oändligt med kramar. De kommer aldrig att ta slut.
En bokenkät i maj
1 år sedan
Inlägg
