Been there, done that!

Tänk så här. Firmafest på fredagen. En sån där skön firmafest som är lite för blöt och håller på lite för länge. Där omdömet sviker en aning. Sen en kräftskiva dagens efter. En sån där skön kräftskiva som startar med minst sju-åtta whisky innan man dukat upp de smålänska kräftorna på bordet. Och till det snaps. En sån där kräftskiva som avslutas med en halvdeciliter sprit sekunden innan man ska gå till sängs. Tänk vidare en morgon med bakfyllan från helvetet. Där man på allvar inte vågar sätta sig i bilen förrän framåt elva och sen köra in till stan med öppna fönster för hålla tillbaka de värsta kräkreflexerna.

Tänk er därefter 6 timmar på Gröna Lund tillsammans med 10.000-tals skrikande barn som springer fram och tillbaka, som om de vore en ologisk ström av dödliga småkryp vars enda uppgift är att kunna fälla sitt byte till marken för att sedan avsluta dess lidande. Där den enda som kan stoppa all rörelse är en fiolspelande hob. Kan ni tänka er det? Been there, done that!

Ordtorka

Det händer inte mycket på den här bloggen just nu. Jag har ordtorka och svårt att få fram något vettigt att skriva. Stopp. Nu kanske ni tänker att det har väl aldrig skrivits något vettigt på den här bloggen. Sant.

Ord är ibland svårt. Inte orden i sig men hur de tolkas. Vilket påminner mig om en facebookkonversation från i våras då jag hookade upp med en före detta pojkvän till min frus gamla chef (senare tillika min vän ska jag väl också skriva). Jag visste att han hade flyttat från stan och av hans statusrad kunde jag snabbt dra slutsatsen att han flyttat till någon gård någonstans, skötandes sina kreatur. Med tunnland efter tunnland där rådjuren springer fritt. Han hade skrivit något i stil med: Tittar på rådjur och ska snart gå och hämta in djuren.

den 7 mars kl. 14:55 · Jan Johannesson - Hej kompis!
den 7 mars kl. 16:15 · Hans Karlsson - Hallå, det var länge sedan. Har du flyttat till landet? Tar in djuren, tittar på rådjur. Låter härligt.
den 7 mars kl. 16:21 · Jan Johannesson - Jodu, visst bos det på landet, men det enda djur vi har är katten. Jag syftade på att jag skulle hämta min kära barn hos dagmamman. Men det är sant att tre rädjur passerade nedanför mitt fönster. Hur är det själv?

Hur det är med mig? Jorå, jag är en idiot som vanligt.

Islay tour 2009 - en reseskildring

Då var det dags att sammanfatta en vecka i Skottland tillsammans med svågern. En resa som vi bestämde oss för på Fagerhults marknadsdag för ett år sedan och som nu har realiserats. Skönt att inte allting man säger att man ska göra bara blir tomt prat. Den här resan har jag sett fram emot länge.

Här ger jag er min ”resedagbok” på anmodan från Anonym. Häll nu upp en dram och häng med.

Onsdag 8 juli. Naturligtvis reser vi billigt. Med Ryanair, sent på kvällen, från Skavsta. Men vi är ivriga och åker redan innan middagen med följd att vi hinner med fyra öl och en Jäger redan på flygplatsen. En bra start för att redan på flygplanet vara redo att ta den första whiskyn på vår whiskyresa. Ryanair erbjuder endast deras egna utvalda brand, i plastförpackning, från Saile&Sabga som utlovar en Highland malt. Det smakade tvål, med starkt inslag av plast. Vänner, bespara er denna erfarenhet.

Hela resan var väl planerad och det enda som kunde sabba detta var om vi försov oss och missade bussen från Wild in Scotland som skulle ta oss runt Islay i fyra dagar. Därför stod vi på George square redan 07:30 på torsdagsmorgonen redo att kliva på bussen 08:30 framför Victorian building på George square i Glasgow. Den mest hemliga Victorian building man kan tänka sig. Ingen visste var den låg. Ingen vi frågade visste inte ens vad det var. Någon pekade på stadshuset. En annan på en staty. Till slut fick vi ringa bara för att få beskedet att bussen gick 08:15 från Edinburgh. Det tar lite mer än 15 minuter att åka från Edinburgh till Glasgow. Fyra och en halv timme och några öl senare träffar vi vårt resesällskap för första gången. Tre aussies, två jänkare, två japaner och vi två som enda européer. Plus en skotte som chaufför och en tyska bosatt i Edinburgh som guide. Ett kanongäng.

Första destilleriet blev redan i Highlands, Glengoyne. Här provade vi deras 10-åriga och deras 17-åriga som de gärna vill framhäva. Deras destillering tar lite längre tid. Inte fler gånger men varje gång tar lite mer tid. En kvalitetsdetalj enlig dem. En efterkonstruktion enligt mig. Gott, men inget jag kommer att komma ihåg särskilt länge.


På väg mot färjan stannade vi vid Loch Fyne och köpte nyplockade ostron som senare avnjöts ståendes i färjelägret med citron. Handfast öppnade av vår chaufför Simon.


Redan innan vi reste hade jag bestämt mig för att inte vara en sån vekling och faktiskt försöka mig på att dricka lite ale när man ändå var i Skottland. På färjan över till Port Ellen försökte jag verkligen. Två gånger. Det var två gånger för mycket. Ale smakar skit. Det är bara att konstatera. Det smakar liksom inte riktigt färdigt. På kvällen checkade vi in i the Old Bakery på Bowmore. Deras paradlägenhet i tre våningar med allt man kan önska sig. Naturligtvis stod en Bowmore 12 och väntade på oss när vi kom.


Äntligen första Islaydestilleriet med visning och provning på Bowmore. Superproffsigt, modernt och så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.




Vi provade deras 12-, 15- och 18-åriga. Standard 12-åring är som vanligt bra. 15-åringen var riktigt god medan 18-åringen levde nästan upp till förväntningarna. Senare provade vi också deras 12-åriga Enigma, som är lite sötare från lagring i sherryfat, som föll mig i smaken.

En liten snabblektion i whisky. För att göra whisky behövs det korn, jäst och vatten. Kornet låter man gro så att det bildas skott vars stärkelse sedan ger själva spriten. Kornet torkas på Islay genom att man bränner torv vilket ger den karaktäristiska rökigheten. Kornet mals så det bildas grist (en blandning av olika finmalet korn) som tillsammans med jäst och vatten jäser i stora mäskfat. Mäsken kokas sedan i stora kopparpannor där själva spriten tas fram. De olika destillaten blandas till ca 60% alkoholstyrka och lagras minst tre år på ekfat. Till detta en massa mystik, tradition och små, men väsentliga skillnader mellan destillerierna och de olika produkterna. Det är här det roliga börjar.

Nästa stopp var Bruichladdich. Ett destilleri att tycka om. Fortfarande självständiga med en enorm stolthet i allt de gör. Kanske det av destillerierna som vi besökte som var mest innovativa och med en imponerande produktbredd.




Vi provade såklart deras standard 10-åriga Laddie men de var väldigt frikostiga med att låta oss smaka brett ur deras sortiment. Jag gillade deras 15-åriga som sista året lagrats i vinfat från Sauternes. Vi provade också Octomore. Det rökigaste som finns just nu. Jag jämförde med Ardbegs Supernova och fick ett störtskönt svar från damen bakom provdisken. Om Arbeg gör en 100 ppm så gör vi 140, om Arbeg gör 200 så gör vi 240. Det är stolt konkurrenstänkande det. Den 5-åriga Octomore hade släppts två dagar tidigare. 5 pallar med 15000 flaskor. När vi var där fanns det en pall kvar. Nu finns en flaska i mitt whiskyskåp. Lyckliga jag.

Innan vi åkte vidare till Kilchoman så stannade vi och fotade utsikten lite. Åkte ned till stranden och vissa av oss tog t o m en ridtur. Vi drack öl. Lager.


Kilchoman är ett ungt destilleri. Det är egentligen en farm som nu börjat med whiskytillverkning i mindre skala. Det är inte lika industrialiserat som de övriga och de hanterar själva alla steg i processen.



Whiskyn däremot är ingenting jag kommer att köpa på mycket lång tid. Vi provade deras cask strenght som jag tror var 3 år men jag är inte säker. Den var genomträngande spritig och saknade den härliga eftersmaken som jag gärna vill få från whisky. Våra cyklande svenska vänner som vi träffade tidigare på planet var där samtidigt och de tyckte mycket om den. Smaken är som sagt… personlig.

Ardbeg destilleri var tillsammans med Bruichladdich höjdpunkterna på resan. Förväntningarna överträffades med råge. Här fick jag se läderetuit med de två flaskorna Ardbeg single cask 1974 som jag skrivit om tidigare. Förvisso genom en glasruta. Här var jag också extremt nära att köpa mig en flaska 25-årig Ardbeg Lord of the Isles. Men jag prövade och njöt. Jag njöt, njöt och njöt. Mest för att det har varit en liten dröm. Mindre rökig än den vanliga 10-åriga men så len och med lång härlig eftersmak med inslag av vanilj och marsipangris!





Vi provade deras vanliga 10-åriga tillsammans med en Arbeg som inte var rökig. Rökigt är fortfarande godast. Sedan testade vi ensamt Supernova. Och sen som sagt Lord of the Isles. Kanske den bästa timmen på hela resan.

Vi fick lite kultur på vägen mot nästa destilleri. Kildalton Cross är ett tidigt och väl bevarat kristet stenkors. Alla har nog sett det tidigare på bild i någon tidning eller tatuerat på någon muskulös mans högra axel. Jag fick samma känsla som när jag 7 år tidigare fotade the old cypress längs A1 söder om San Fransisco. Kanske världens mest fotograferade träd?


På Laphroaig provade vi whisky. Rob inkasserade också sitt arrende i friends of Laphroaig, en dram, under högtidliga former. Ingen visning dock. Jag var besviken över deras 18-åriga som jag hade hoppats mycket på men den 15-åriga var riktigt bra. Deras 10-åriga är fortfarande en av de allra bästa som man kan köpa i den prisklassen. Fortfarande en riktig favorit.




Lagavulin är en av de bästa, mest kända och omtyckt av alla. Och de vet om det. På ett sånt där trevlig sätt så att de inte behöver överdriva eller hitta på märkliga egenheter för att framstå som bättre än vad de är. De gör bra whisky helt enkelt. De skäms inte för att lappa och laga kopparpannorna, för att kunna kräma ut så mycket stålar som möjligt ur produktionen eller att glatt, och ärligt, säga att de använder samma ekfat i närmare 100 år. De säger också öppet att de tillsätter färgämnen för att få den ”rätta” färgen på deras 16-åriga blandning om nu inte de gamla ekfaten skulle ha gett tillräcklig färg. Sånt tycker jag om.






På vägen tillbaka stannade vi vid klanens MacDonalds fäste Finlaggan. Fästet där Lord of the Isles styrde Skottland under medeltiden. Naturligtvis klättrade vi upp till den högsta punkten och där tillsammans, under den skotska flaggan, föreviga ögonblicket. Varför inte?


Väl tillbaka i Glasgow så åkte vi också ned till Lowland och besökte Auchentoshan. En trippeldestillerad, mjuk och behaglig whisky utan tillstymmelse till rökighet. En nybörjarwhisky, helt enkelt. Men deras trippel wood som lagrats på bourbon, sherry och bordeaux fat var inte alls dum.



8 destillerier och sen tre dagar i Glasgow tillsammans med svågern. Lägg till en lördagskväll med dans med ortsbefolkningen i Bowmore, torkad ryggrad från ål (japansk snacks), pubgatan vid Ashton Lane och haggis. Jag skulle kunna göra det igen. Närsomhelst.


Fler bilder och alla destilleriers pannor, mäskfat, hus och folk finns på min facebook.

En knopps möte med världen runtomkring

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?

Så inleder Karin Boye dikten Ja visst gör det ont. Hon använder våren och årstiderna som analogi för att växa upp, för svårigheten i förändring, för att visa hur lätt det är att kvävas av mörkret, den kalla vintern där känslorna förtrycks, och en massa annat jag inte förstår. För jag ingen kvasifilosof. Snarare tvärtom. Jag är på tok för dum för att förstå mig på poesi och för smart för att tillåta mig filosofera om saker jag inte kan.

Idag kom de nya Pokemonspelen. Idag spelas det Pokemon här hemma.

Därav detta inlägg med knoppar som brister (förutom att vi äntligen skaffat en ny kamera och jag som en galning rännt runt i trädgården och fotat allt som kan, och inte kan, fotas och nu måste publicera bilderna någonstans för att göra allt fotandet värt någonting).

Det var en händelse för några veckor sedan då sonen följde med till badmintonen som gjorde mig lite obekväm. Obekväm att veta att barnen ska växa upp och bli stora.

Sonen hänger ofta med till badmintonhallen på söndagarna. Han är med och spelar i pauserna och sitter sedan och tittar på vid sidan av banan. Just den här dagen hade han tagit med ett gossedjur, en Pokemon som heter Donphan, för att hålla honom sällskap. Han gillar allt som har med Pokemon att göra, tv-spelen, filmerna, leksakerna, böckerna, samlarbilderna. Hela familjen gillar Pokemonspelen så vi spelar dem tillsammans. Vi kan väldigt mycket om Pokemon. Mest av allt kan sjuåringen E som idag hade med sig Donphan till badmintonhallen.

På badmintonhallen finns det också andra barn. Den här dagen var det två killar, några år äldre än E, som lekte och sprang runt vid bordet bredvid oss. De såg att E satt med sin Donphan i knät. De ena killen började reta sin kompis att han också hade lekt med Pokemon. Han retade honom för att han gillar Pokemon. Kompisen som svarade som 10-åriga pojkar gör: - Det gör jag inte alls!

Innerst inne så gjorde han det säkert fortfarande (vad vet jag) men det gick inte att erkänna. Han hade blivit för stor. För stor för att tycka som han ville. Nu ville han visa att han verkligen inte längre gillade Pokemon, det var ju barnsligt. Det syntes att han skämdes och ju mer ha skämdes desto roligare var han att reta. Desto mer visade han hur barnsligt han tyckte det var med Pokemon.

E satt tillräckligt nära för att se och höra allt. Sakta lät han sin Donphan glida ned i knät, under jackan, så den inte syntes. Just då kändes han så liten och oskuldsfull i sitt kanske första möte med den ”nya” världen som väntar efter dagis och förskola. Han agerade precis som alla andra. Passar man inte in gör det ont. Men det kan också göra ont att passa in.

Som förälder så känner man bara en stor klump någonstans mellan lunga och hjärta. Precis där man får ont att andas.

– Du gillar ju Pokemon, ska du inte fråga om du får var med och leka? säger den lite äldre till den nu lätt rosiga fd pokemonälskaren när de går förbi E. E tittar åt ett annat håll och låtsas inte höra. Han ser sig omkring, ser mig, vänder sig in mot banorna och fortsätter titta på matchen.

Idag spelas det Pokemon som aldrig förr, som om det gällde livet. Livet är underbart.

En bra karl... och en blå bärgningsbil

Ibland händer saker som gör att man väljer att agera. Ibland tar man tillfället i akt och följer magkänslan istället för sitt bättre vetande. Om man valt rätt eller inte kommer man aldrig med säkerhet kunna veta. Det är det som är så härligt läskigt.

Låter det kryptiskt? Jag ska förklara. Jag har bestämt mig för att inte längre följa den "enda" vägen. Jag har laddat för det här länge och nu är det alltså dags.

40 är förändringens ålder. Det är då man omprövar allt man gjort de senaste tio-femton åren. Man byter umgänge, familj och jobb, och man väljer väg i livet. Vid 50 gör man det kanske igen, lite mer desperat då det är "sista chansen". Vid 60 så kanske man vill men då kan man inte längre. Så enkel kan en livsanalys och framtidsprojektion vara.

Jag har ett för litet umgänge för att kunna byta ut dem. De jag har vill jag för allt i livet ha kvar. Men nu ska mina privata sociala ambitioner få sig en skjuts.

Jag har de charmigaste, argaste, smartaste, pratgladaste och roligaste barn man kan ha. Tre stycken som jag för allt i världen inte vill byta ut. Jag har den charmigaste, argaste, smartaste och roligaste fru som tack och lov inte är lika pratglad som barnen. Henne vill jag inte leva utan så henne kan jag inte byta ut. Men jag kan vara hemma oftare och få ta en större del av dessa egenskaper.

Kvar är alltså jobbet. Och nu i den bästa av tider så avslutar jag min 18-åriga "kometkarriär" för att helt börja om. Någon annanstans. Utan några förpliktelser. Helt utan arv. Det ska bli spännande.