Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?
Så inleder Karin Boye dikten Ja visst gör det ont. Hon använder våren och årstiderna som analogi för att växa upp, för svårigheten i förändring, för att visa hur lätt det är att kvävas av mörkret, den kalla vintern där känslorna förtrycks, och en massa annat jag inte förstår. För jag ingen kvasifilosof. Snarare tvärtom. Jag är på tok för dum för att förstå mig på poesi och för smart för att tillåta mig filosofera om saker jag inte kan.
Idag kom de nya Pokemonspelen. Idag spelas det Pokemon
här hemma.
Därav detta inlägg med knoppar som brister (förutom att vi äntligen skaffat en ny kamera och jag som en galning rännt runt i trädgården och fotat allt som kan, och inte kan, fotas och nu måste publicera bilderna någonstans för att göra allt fotandet värt någonting).
Det var en händelse för några veckor sedan då sonen följde med till badmintonen som gjorde mig lite obekväm. Obekväm att veta att barnen ska växa upp och bli stora.
Sonen hänger ofta med till badmintonhallen på söndagarna. Han är med och spelar i pauserna och sitter sedan och tittar på vid sidan av banan. Just den här dagen hade han tagit med ett gossedjur, en Pokemon som heter Donphan, för att hålla honom sällskap. Han gillar allt som har med Pokemon att göra, tv-spelen, filmerna, leksakerna, böckerna, samlarbilderna. Hela familjen gillar Pokemonspelen så vi spelar dem tillsammans. Vi kan väldigt mycket om Pokemon. Mest av allt kan sjuåringen E som idag hade med sig Donphan till badmintonhallen.
På badmintonhallen finns det också andra barn. Den här dagen var det två killar, några år äldre än E, som lekte och sprang runt vid bordet bredvid oss. De såg att E satt med sin Donphan i knät. De ena killen började reta sin kompis att han också hade lekt med Pokemon. Han retade honom för att han gillar Pokemon. Kompisen som svarade som 10-åriga pojkar gör: - Det gör jag inte alls!
Innerst inne så gjorde han det säkert fortfarande (vad vet jag) men det gick inte att erkänna. Han hade blivit för stor. För stor för att tycka som han ville. Nu ville han visa att han verkligen inte längre gillade Pokemon, det var ju barnsligt. Det syntes att han skämdes och ju mer ha skämdes desto roligare var han att reta. Desto mer visade han hur barnsligt han tyckte det var med Pokemon.
E satt tillräckligt nära för att se och höra allt. Sakta lät han sin Donphan glida ned i knät, under jackan, så den inte syntes. Just då kändes han så liten och oskuldsfull i sitt kanske första möte med den ”nya” världen som väntar efter dagis och förskola. Han agerade precis som alla andra. Passar man inte in gör det ont. Men det kan också göra ont att passa in.
Som förälder så känner man bara en stor klump någonstans mellan lunga och hjärta. Precis där man får ont att andas.
– Du gillar ju Pokemon, ska du inte fråga om du får var med och leka? säger den lite äldre till den nu lätt rosiga fd pokemonälskaren när de går förbi E. E tittar åt ett annat håll och låtsas inte höra. Han ser sig omkring, ser mig, vänder sig in mot banorna och fortsätter titta på matchen.
Idag spelas det Pokemon som aldrig förr, som om det gällde livet. Livet är underbart.
Ibland är jag oförskämd nog att utmana hustrun om vad hon har för personliga drömmar, vad hon skulle vilja göra om hon fick bestämma helt själv, vad hon är intresserad av att pricka av från listan "att göra innan man dör". Svaret skulle kunna bli att klättra i Himalaya, åka transibiriska järnvägen, hoppa fallskärm, lära sig karate eller att memorera hundra decimaler i talet pi.
Inlägg
