Då var det dags att sammanfatta en vecka i Skottland tillsammans med svågern. En resa som vi bestämde oss för på Fagerhults marknadsdag för ett år sedan och som nu har realiserats. Skönt att inte allting man säger att man ska göra bara blir tomt prat. Den här resan har jag sett fram emot länge.
Här ger jag er min ”resedagbok” på anmodan från Anonym. Häll nu upp en dram och häng med.
Onsdag 8 juli. Naturligtvis reser vi billigt. Med Ryanair, sent på kvällen, från Skavsta. Men vi är ivriga och åker redan innan middagen med följd att vi hinner med fyra öl och en Jäger redan på flygplatsen. En bra start för att redan på flygplanet vara redo att ta den första whiskyn på vår whiskyresa. Ryanair erbjuder endast deras egna utvalda brand, i plastförpackning, från Saile&Sabga som utlovar en Highland malt. Det smakade tvål, med starkt inslag av plast. Vänner, bespara er denna erfarenhet.
Hela resan var väl planerad och det enda som kunde sabba detta var om vi försov oss och missade bussen från Wild in Scotland som skulle ta oss runt Islay i fyra dagar. Därför stod vi på George square redan 07:30 på torsdagsmorgonen redo att kliva på bussen 08:30 framför Victorian building på George square i Glasgow. Den mest hemliga Victorian building man kan tänka sig. Ingen visste var den låg. Ingen vi frågade visste inte ens vad det var. Någon pekade på stadshuset. En annan på en staty. Till slut fick vi ringa bara för att få beskedet att bussen gick 08:15 från Edinburgh. Det tar lite mer än 15 minuter att åka från Edinburgh till Glasgow. Fyra och en halv timme och några öl senare träffar vi vårt resesällskap för första gången. Tre aussies, två jänkare, två japaner och vi två som enda européer. Plus en skotte som chaufför och en tyska bosatt i Edinburgh som guide. Ett kanongäng.
Första destilleriet blev redan i Highlands, Glengoyne. Här provade vi deras 10-åriga och deras 17-åriga som de gärna vill framhäva. Deras destillering tar lite längre tid. Inte fler gånger men varje gång tar lite mer tid. En kvalitetsdetalj enlig dem. En efterkonstruktion enligt mig. Gott, men inget jag kommer att komma ihåg särskilt länge.
På väg mot färjan stannade vi vid Loch Fyne och köpte nyplockade ostron som senare avnjöts ståendes i färjelägret med citron. Handfast öppnade av vår chaufför Simon.
Redan innan vi reste hade jag bestämt mig för att inte vara en sån vekling och faktiskt försöka mig på att dricka lite ale när man ändå var i Skottland. På färjan över till Port Ellen försökte jag verkligen. Två gånger. Det var två gånger för mycket. Ale smakar skit. Det är bara att konstatera. Det smakar liksom inte riktigt färdigt. På kvällen checkade vi in i the Old Bakery på Bowmore. Deras paradlägenhet i tre våningar med allt man kan önska sig. Naturligtvis stod en Bowmore 12 och väntade på oss när vi kom.
Äntligen första Islaydestilleriet med visning och provning på Bowmore. Superproffsigt, modernt och så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.
Vi provade deras 12-, 15- och 18-åriga. Standard 12-åring är som vanligt bra. 15-åringen var riktigt god medan 18-åringen levde nästan upp till förväntningarna. Senare provade vi också deras 12-åriga Enigma, som är lite sötare från lagring i sherryfat, som föll mig i smaken.
En liten snabblektion i whisky. För att göra whisky behövs det korn, jäst och vatten. Kornet låter man gro så att det bildas skott vars stärkelse sedan ger själva spriten. Kornet torkas på Islay genom att man bränner torv vilket ger den karaktäristiska rökigheten. Kornet mals så det bildas grist (en blandning av olika finmalet korn) som tillsammans med jäst och vatten jäser i stora mäskfat. Mäsken kokas sedan i stora kopparpannor där själva spriten tas fram. De olika destillaten blandas till ca 60% alkoholstyrka och lagras minst tre år på ekfat. Till detta en massa mystik, tradition och små, men väsentliga skillnader mellan destillerierna och de olika produkterna. Det är här det roliga börjar.
Nästa stopp var Bruichladdich. Ett destilleri att tycka om. Fortfarande självständiga med en enorm stolthet i allt de gör. Kanske det av destillerierna som vi besökte som var mest innovativa och med en imponerande produktbredd.
Vi provade såklart deras standard 10-åriga Laddie men de var väldigt frikostiga med att låta oss smaka brett ur deras sortiment. Jag gillade deras 15-åriga som sista året lagrats i vinfat från Sauternes. Vi provade också Octomore. Det rökigaste som finns just nu. Jag jämförde med Ardbegs Supernova och fick ett störtskönt svar från damen bakom provdisken. Om Arbeg gör en 100 ppm så gör vi 140, om Arbeg gör 200 så gör vi 240. Det är stolt konkurrenstänkande det. Den 5-åriga Octomore hade släppts två dagar tidigare. 5 pallar med 15000 flaskor. När vi var där fanns det en pall kvar. Nu finns en flaska i mitt whiskyskåp. Lyckliga jag.
Innan vi åkte vidare till Kilchoman så stannade vi och fotade utsikten lite. Åkte ned till stranden och vissa av oss tog t o m en ridtur. Vi drack öl. Lager.
Kilchoman är ett ungt destilleri. Det är egentligen en farm som nu börjat med whiskytillverkning i mindre skala. Det är inte lika industrialiserat som de övriga och de hanterar själva alla steg i processen.
Whiskyn däremot är ingenting jag kommer att köpa på mycket lång tid. Vi provade deras cask strenght som jag tror var 3 år men jag är inte säker. Den var genomträngande spritig och saknade den härliga eftersmaken som jag gärna vill få från whisky. Våra cyklande svenska vänner som vi träffade tidigare på planet var där samtidigt och de tyckte mycket om den. Smaken är som sagt… personlig.
Ardbeg destilleri var tillsammans med Bruichladdich höjdpunkterna på resan. Förväntningarna överträffades med råge. Här fick jag se läderetuit med de två flaskorna Ardbeg single cask 1974 som jag skrivit om tidigare. Förvisso genom en glasruta. Här var jag också extremt nära att köpa mig en flaska 25-årig Ardbeg Lord of the Isles. Men jag prövade och njöt. Jag njöt, njöt och njöt. Mest för att det har varit en liten dröm. Mindre rökig än den vanliga 10-åriga men så len och med lång härlig eftersmak med inslag av vanilj och marsipangris!
Vi provade deras vanliga 10-åriga tillsammans med en Arbeg som inte var rökig. Rökigt är fortfarande godast. Sedan testade vi ensamt Supernova. Och sen som sagt Lord of the Isles. Kanske den bästa timmen på hela resan.
Vi fick lite kultur på vägen mot nästa destilleri. Kildalton Cross är ett tidigt och väl bevarat kristet stenkors. Alla har nog sett det tidigare på bild i någon tidning eller tatuerat på någon muskulös mans högra axel. Jag fick samma känsla som när jag 7 år tidigare fotade the old cypress längs A1 söder om San Fransisco. Kanske världens mest fotograferade träd?
På Laphroaig provade vi whisky. Rob inkasserade också sitt arrende i friends of Laphroaig, en dram, under högtidliga former. Ingen visning dock. Jag var besviken över deras 18-åriga som jag hade hoppats mycket på men den 15-åriga var riktigt bra. Deras 10-åriga är fortfarande en av de allra bästa som man kan köpa i den prisklassen. Fortfarande en riktig favorit.
Lagavulin är en av de bästa, mest kända och omtyckt av alla. Och de vet om det. På ett sånt där trevlig sätt så att de inte behöver överdriva eller hitta på märkliga egenheter för att framstå som bättre än vad de är. De gör bra whisky helt enkelt. De skäms inte för att lappa och laga kopparpannorna, för att kunna kräma ut så mycket stålar som möjligt ur produktionen eller att glatt, och ärligt, säga att de använder samma ekfat i närmare 100 år. De säger också öppet att de tillsätter färgämnen för att få den ”rätta” färgen på deras 16-åriga blandning om nu inte de gamla ekfaten skulle ha gett tillräcklig färg. Sånt tycker jag om.
På vägen tillbaka stannade vi vid klanens MacDonalds fäste Finlaggan. Fästet där Lord of the Isles styrde Skottland under medeltiden. Naturligtvis klättrade vi upp till den högsta punkten och där tillsammans, under den skotska flaggan, föreviga ögonblicket. Varför inte?
Väl tillbaka i Glasgow så åkte vi också ned till Lowland och besökte Auchentoshan. En trippeldestillerad, mjuk och behaglig whisky utan tillstymmelse till rökighet. En nybörjarwhisky, helt enkelt. Men deras trippel wood som lagrats på bourbon, sherry och bordeaux fat var inte alls dum.
8 destillerier och sen tre dagar i Glasgow tillsammans med svågern. Lägg till en lördagskväll med dans med ortsbefolkningen i Bowmore, torkad ryggrad från ål (japansk snacks), pubgatan vid Ashton Lane och haggis. Jag skulle kunna göra det igen. Närsomhelst.
Fler bilder och alla destilleriers pannor, mäskfat, hus och folk finns på min facebook.
I helgen var det whiskymässa i Nacka Strand. Som vanligt blir man i sin iver att prova så många sorter som möjligt också ganska snart rejält berusad. Det blir alla andra också. Tusentals halvfulla personer som dricker öl, whisky, rom och tequila, äter vildsvin och röker cigarr. Och svettas. Det är som en lördagkväll på Grand Garbo i Sumpan på den tid det begav sig. Under dessa ultimata förhållanden smakades det en Ardbeg single cask 1976 framemot småtimmarna. Ca 7000.- flaskan. Det var det verkligen värt(!).
Inlägg
