En kväll till i Helsingborg

Efter en lång och intensiv arbetsdag så såg vi fram emot lite avkoppling. Bra kök och med en vinlista som imponerade. Ett tips från en världsvan kamrat. Lagmark gourmetbutik och vinotek. Som stänger sex på måndagar och på lördagar!. Söndagar är det helt stängt. Ska man få smaka deras Gourmetas® så gäller det tydligen att tycka torsdagar är den häftigaste dagen i veckan att gå ut och äta. Då är man välkommen ända fram till elva. Men måndagar - icke!


Nu är Helsingborg ändå en väldigt trevlig stad så det finns gott om alternativ. Hjalmars kök var ett alternativ så gott som något annat. Och att på en måndag få avsluta med en 18-årig Highland Park gör vistelsen i Helsingborg ganska angenäm, trots allt.

Glömde jag skriva att det nu är 79 dagar kvar till Skottland och Islayresan? Ja, det gjorde jag visst.

Min dag idag - ett dagboksinlägg

Det är driftsättningshelg. Jag har bemannat upp projektet med 12 personer som finns på plats redan nu på lördag morgon. Dessutom har jag 30 personer till som ska in och jobba idag för att få de sista bitarna på plats. Men jag har en extern utrullningsledare, vilket gör att jag vaknar i min egen säng idag och kan ägna mig åt min favoritsysselsättning – lördagsgodisköp tillsammans med barnen. Jag jobbar sen hemifrån och åker till Helsingborg först i morgon.

Jag vaknar och klär mig i shorts och t-shirt. Det är vår. Barnen kommer upp så där härligt sömndruckna som bara barn kan vara. Vi kramas först lite och tittar sen på mamma som fortfarande sover, innan vi stänger dörren. Det är hennes sovmorgon idag. Livet kan vara precis så mysigt ibland.

Trodde jag! Strax efter åtta ringer telefonen och vi har kommunikationsproblem. Nätet går okontrollerat upp och ned. Folk kan inte jobba. Därefter har jag fyra samtal till. Jag kopplar upp mig och konstaterar samma problem. I t-shirt och shorts beger jag mig till kontoret och identifierar problemet till vår wan-leverantör.

I panik jagar jag resurser på ett sätt som bara jag kan. I Stockholm kallas personal in. I Fagersta kallas personal in. Felsökning pågår och personalen informeras, vilket betyder att man på sitt mest inställsamma sätt skapar ett lugn i organisationen. Ett fiktivt lugn, för fortfarande kan ingen jobba. Frustrationen växer. Klockan 12 tar jag beslutet att konfigurera upp en ny central router för nätet. Vi snackar här om en 100.000-kronors router och budar upp den till Fagersta. Jag skickar hem de 30 personer som skulle jobba idag och får dem att komma tillbaka söndag morgon istället. Jag är fortfarande inte övertygad om att det löser problemet.

Klockan två tar vi ett möte med projektgruppen och ändrar planeringen. Målsättningen är att senarelägga aktiviteterna till efter sex och jobba under kvällen för att ta igen förlorad tid. Samtidigt genomför vi de aktiviteter som vi fortfarande kan göra. Några åker hem och lägger sig. Några åker tillbaka till hotellrummet. Det är ett fantastiskt team jag har.

Halv fem är nya routern på plats, konfigurerad och klar. Allt verkar fungera. Teamet kallas in igen. Jag bevakar att aktiveteterna kommer igång och åker sedan hem igen. Fortfarande iklädd min vårhelgsmundering. Men det har blivit lite kallare nu.

Klockan sex kan jag konstatera att det åter flyter på. Jag bestämmer mig då för att göra helg. Jag går och handlar och byter ut de tänkta pannkakorna till något mer festligt. Ikväll grillar vi. Grillspett till barnen med korv och köttbullar. Till mig och Anna – hängmörad biff och potatisgratäng. Hängmörad biff från Hälsingestintan. Utvald sortering från Sveriges bästa uppfödare. Hängmörat på klassiskt vis. Och till det några Sremskakorvar för smakens skull.

Klockan sju ligger köttet på grillen. Potatisgratängen är i ugnen. Whiskyn är upphälld. I morgon åker jag till Helsingborg. Då inte längre i t-shirt och shorts.

Inte sedan juni 2005

Den här bilden togs i går kväll på en restaurang i Wien. Lägger ni märke till något speciellt? Vid det här middagsbordet händer någonting som inte längre händer hos oss i Sverige. Inte sedan 1 juni 2005. Igår var det trevligt att vara svensk i Österrike.

Till Wien med Rock'n'Roll

Åkte till Österrike igår. Det är ju sparkrav så vi hade naturligtvis bokat de billigaste biljetterna som fanns. Vi åkte Niki, ett lågprisflyg av rang. Därför tyckte jag att vi kunde unna oss lite extra av flygplansspriten på väg ner och fy f-n vad det blev Rock´n´Roll.

Jag hade det på känn redan då jag klev på planet.

Sundsvall i verkligheten

Kände att förra inlägget blev lite väl positivt. Och med en snodd bild på kasinot lät det nästan trevlig. Naturligtvis var det sant, det som var skrivet, men jag utelämnade att jag tillbringade lördagskvällen på tåget då resten av familjen mumsade chips och tittade på melodifestivalen. Jag utelämnade också att söndag från 06:00 och resten av dagen tillbringades med en gigantisk snöhög som enda utsikt. Jag utelämnade också en fruktansvärk magvärk, som om alla magmuskler hade spruckit och var på ut, vilken höll på att ta livet ur mig under stora delar av måndagen.

Allt avslutades ensam på tågstation med en öl och en tragisk räkmacka och ett ännu mer tragiskt sällskap några bord bort som var stupfulla, gråtmilda, älskvärda, trasiga och olyckliga och stupfulla, sa jag det. Hade jag haft modet att filma dem med mobilen så hade detta kunnat bli ett roligt inlägg. Då hade vi tillsammans kunnat skratta åt dem, de trasiga och olyckliga.

Sundsvall

Är nu på väg hem igen efter några dagar i Sundsvall. Som vanligt handlar det om det mest om arbete. Men lite smart har jag varit i alla fall. Jag har förstärkt truppen med externa resurser. Jag har tagit in en konsult. Effekten är att jag åker hem idag. Konsulten stannar till onsdag. Det är faktiskt inte så dumt. Inte dumt alls.

I brist på en egen bild från Sundsvall så lägger jag ut en bild på Casino Cosmopol Sundsvall.

Härliga helg

En ganska bra vecka trots allt. Från Kiruna till Umeå arbetar nu 58 norrlänningar i ett helt nytt system. Inte smärtfritt på något sätt men ändå under kontroll. Jag har också avverkat konsulter på löpande band, men i ett helt annat sammanhang. Nu är jag nöjd.

Och så har vi förstås också mina kära fransmän. Jag vet inte om det är en försvarsmekanism men jag har skaffat mig en vana att alltid ”döpa om” dem internt. Exempelvis så går storchefen Olivier under namnet Oliven, österrikaren Wolfgang kallar vi Våfflan. Vidare har vi Konjaken, Laxen och Storpappa. De blir lite mindre skrämmande då.

En fransman med efternamnet Beaufils, Bofinken internt, har jag lite extra svårt för. Vi är inte riktigt kompatibla. Jag förstår inte alltid vad han vill få fram. Och ibland vill jag inte förstå. Dessutom bryter han så fruktansvärt franskt i sin engelska. Han säger ploblem. Och han säger det ofta för det är mycket problem just nu.

Hank, the ploblem is... Jag kan inte hålla mig, försöker kväva skrattet, kan inte tänka på något annat. Kan inte koncentrera mig på vad problemet egentligen är. Vi förstår inte varandra. Det är som om en av oss inte lyssnar. Men denna vecka har det mesta gått min väg. Nu blir det en fredagswhisky - MacLeod´s

Trevlig helg.

Fick en present idag

Jag fick en present av min coach när vi skildes idag. Hon sa så - en present. Hon ritade något på blädderblocket som hon tyckte var viktigt.

Konferens

Bild tagen från www.fagelbrohus.se

Det här är ett schemalagt inlägg. Just i denna stund är jag med största sannolikhet på väg mot bastu med öl och korv. Senare en som vanligt utsökt middag i restaurangen med goda viner till. Han är vinintresserad, min gode chef. Kanske är jag på ett strålande humör.

Vi har konfererat några gånger på Fågelbrohus och vid ett par tillfällen också hunnit med en runda golf. Alltid lika trevlig. En av de trevligaste gester som jag kan komma på som har med Fågelbrohus att göra (även om det är långsökt) var från min svägerska.

Hon jobbade då på Grand Hotel och de hade kick-off, konferens eller bara någon slags mutövning för sina kunder. Jag vet inte riktigt och det är oväsentligt för denna historia. Det viktiga var att hon fick ett "golf-kit" med handduk, bollar och markör från Grand Hotel. Hon spelar inte golf själv och det är det som är det fina i kråksången. Hon gav hela kittet till mig. Förstår ni. Till mig.

Jag hade dessa åtråvärda attiraljer i över ett år tills bollarna var bortslagna och handduken snodd då vi var på Percy Nilsson dåvarande golfbana i spanska Los Naranjos. Kanske att den inte blev snodd utan att jag tappat den där. Det är naturligtvis också en möjlighet.

Jag tycker att det känns bättre att tro att den blev snodd. Att de nu finns någon annan lycklig, om en ohederlig, golfare som stolt spatserar med en Grand Hotel handduk på sin bag.

Vilken vecka!

Äntligen fredag. Känns som om jag prövats från alla håll och kanter den här veckan. Jag har risats och rosats. Jag har blivit hyllad av mina franska vänner. Jag skriver vänner men det är med stort eftertryck och med hög ironi – mina franska vänner är precis allt utom just vänner, de är mina plågoandar. Men just denna vecka började med ett erkännande. Fan, jag har skaffat mig ett högt förtroendekapital. Jag har också blivit närmast idiotförklarad av mina österrikiska vänner. Samma sak med österrikarna som med fransmännen för övrigt. ”Bad management” och ”out of control” var ofta använda uttryck under veckan. Jag blir så trött och vill bara stänga av men det går liksom inte. De styr en alldeles för stor del av min vardag. Glädjande ska jag på grund av det få ta två dagar med de kära österrikarna nästa vecka så vi riktigt kan rå om varandra och prata detaljer, detaljer och åter detaljer. Precis vad jag vill lägga tiden på just nu. Jag har sagt upp en av mina anställda och förklarat varför det inte fungerat. Inte heller det så roligt men tyvärr nödvändigt. Folk har varit sjuka på avdelningen. Folk har varit sjuka hemma. Fredagskvällen var jag med sonen på vårdcentralen och fick penicillin. Måndagskvällen var jag med frugan på vårdcentralen och fick penicillin. Igår var frugan med yngsta dottern på vårdcentralen och fick penicillin. Nu har äldsta dottern flyttat hem till en kompis för att inte behöva få penicillin. Jag är fortfarande hemma. Jag är trött och lite irriterad. Det är därför jag skriver hela det här inlägget utan radbrytningar. Det tycker jag att jag kan vara värd.

Rock science

Jag har en kollega. En av de smartare personer jag känner. Han har ett uttryck han ofta använder då någon komplicerar en uppgift. Att man inte behöver flyga till månen. Att man inte ska göra det svårare än vad det är. Han säger: ”Det här är ingen rock science”. Rock science.

Rock science. Det är ju jätteroligt. Stenåldersteknik.